hängde. Under det han drog på sig den, märkte han att förstuguvaktaron satt och sof i en länstol borta i ett hörn. Han gick obemärkt ner för den stora förstugutrappan och kom ut på gården. Förvaltaren, mr Sanders, var der oroligt väntande på lord Chetwynds återkomst. Det åkdon Monk befallt fram för sin räkning stod der äfven, och kusken satt halfsofvande på sin plats. Monk dröjde för att skaka hand med förvaltaren och utbyta några ord med honom. Mr Sanders var klädd i djup sorgdrägt liksom Monk och såg nedslagen ut. Det var ej just af uppriktigaste hjerta han önskat Bernice välkommen till Chetwynd Park. Han trodde, att Sylvia Monk lidit orätt genom lord Chetwynds hastiga giftermål med Bernice. Han ansåg den fattiga öfliökan utan namn och börd vara ett olämpligt parti för en Chetwynd. Han hade aldrig upphört att i hemlighet beklaga denna mesalliance; hvilket han ansåg giftermålet vara, men han var intagen af verklig sorg öfver Bernices öde. Att dö så ung — att lemna en man sådan som hennes — att lemna Chetwynd Park och all dess herrlighet — detta tycktes för honom vara det hårdaste öde som kunde drabba en menniska. — Ni borde vänta på snälltåget, sir, sade han i det han såg på sitt ur. Det första tåg, som går, är endast ett godståg. (Forts.)