Göteborgsposten – 6 november 1873, sida 1

i det han förde munnen till hennes öra, hvarofter han hviskande tillade: Jag vet huru lady Chetwynd dog. Miss Monk ryggade tillbaka, och hennes ansigte blef likblekt. Hon försökte tala, men ej ett ljud kom från hennes darrande läppar. I hennes ansigte låg ett uttryck af fasa, af dödlig fruktan, som var en tillräcklig bekännelse af hennes brott. Monk skrattade sakta, i det han njöt af hennes fruktan. Handspegeln gled ner från Sylvias knä, och hon lade sitt hufvud tillbaka mot stolskudden och drog efter andan. -— Kände du dig verkligen så säker? frågade Monk. Men du behöfver ej taga så illa vid dig öfver min upptäckt. Jag vet, att Bernice dog för din hand — din förskräckelse i detta ögonblick bevisar det tillräckligt tydligt — men ingen annan beböfver veta det. Jag skall ej meddela mina misstankar åt någon annan. — Misstankar? — Ja. Jag har misstänkt dig och gamla Ragee, allt sedan Bernice dog. Du har nu sjelf gitvit bekrättelse åt mina misstankar. — Misstankar! Jag — jag trodde — Gif mig det der vattenglaset, Gilbert. Hvad du skrämde mig! Misstankar! Huru skulle du kunna misstänka mig för någonting så rysligt? Du erinrar dig kanske några dåraktiga ord, som jag yttrade i min harm och förödmjukelse den dag, då Chetwynds bref anlände och förkunnade giftermålet; men jag är oskyldig till något brott. Bernice