Göteborgsposten – 6 november 1873, sida 1

ådrog sig den sobersjukdom, som är gängse i byn, då hon besökte familjen Martins. Doktorn sade det. Öfvertygad om att Monk endast hyste misstankar om hennes hiskliga brott — att han ej egde någon verklig kännedom derom — började miss Monk nu andas fritt. Blekheten på hennes kinder började försvinna, hennes mod och sjelfoeherskning återvände. Hon var beredd att trotsa honom. Monk blott smålog på sitt pojkaktiga, sjelfbelåtna sätt. — Jag är oskyldig, som jag nyss sade; återtog Sylvia, jag svär det, Gilbert? Ödet kom i form af en smittosam feber till min bjelp och röjde min rival bort från min fväg. Jag erkänner, att jag hatade henne, men jag har ej hennes död på mitt samvete, Om du ej tror mig och, såsom det tyckes, blifvit min fiende, så angif mig. Låt doktorerna bli tillkallade för att undersöka lady Chetwynds kropp. Om du finner gift deri, då är jag brottslig. — De skola ej finna gitt deri. De der indiska gifterna äro så fina, att de ej lemna spår efter sig. Men jag anklagar dig ej. Du har din frihet att njuta af hvad du vunnit eller kan vinna. Men då jag behöfver penningar, väntar jag mig, att du skall bispringa mig. Det är hufvudsumman af alla mina anmärkningar. Jag har fått en hällhake på dig, antingen du erkänner eller ej, och du måste vara min bankir, till dess jag hunnit utföra en plan, som jag nu har i sigte, och hvilken skall bringa mig förmögenhet. Jag kammar måhända att ha.