Göteborgsposten – 5 november 1873, sida 1

stod ett glas vatten, som mrs Skewer tagit in för sin räkning. Han tog det. Han hade redan uppe den största af de båda små kulor han tillegnat sig, och han lät den falla i glaset. Inom ett ögonblick upplöstes den. Han tog upp ur fickan en thesked och lutade sig fram öfver Bernice. Det var ej tid till tvekan. Han fyllde skeden, förde den till de skilda läpparne och tömde den sakta mellan dem. Med sin näsduk torkade han sedan de kalla läpharne, stoppade theskeden i fickan och tömde ut glaset på den tjocka mattan i en vrå af rummet, ställde det derefter tillbaka på bordet och återvände till Bernice. — Jag har hört talus om skendöd, tänkte Monk; deraf förekommer månget fall, så att jag kan förstå möjligheten af att hon kan ligga en hel vecka utan näring; men denna likhet med döden är förfärlig! Jag fruktar, att hon är verkligt död! I detta ögonblick återkom mrs Skewer med blommorna, och Gilbert Monk lemnade rummet. Då han hunnit ut i förstugan, drog han en djup suck af lättnad. Veckan förflöt. Den för begrafningen bestämda dagen — den sjette efter det förmodade dödsfallet — inträffade. Den stora byggnaden var uppfylld af gäster. Lord Chetwynds slägtingar hade alla anländt. Den unge marquisen, klädd i djupaste sorgdrägt, visade sig utom sitt rum för företa gången efter sin förlust. Han hade blifvit rysligt blek och afmagrad. Ingen vågade tala tröstens ord till honom. Bernice blef lagd i kistan, och hennes vänner samlades för att betrakta hennes ljufva unga ansigte för sista