seber har visat sig i fortsatt stigande under de avartalen; totalsumman deraf utgör 1146 fall, hvarjemte 90 fall af tyfus exanthematicus inträffat. Af skarlakansfeber hafva blitvit inrapporterade 455 och af smittkoppor 255 fall. Under de nu förflutna sommarmånaderna, då diarreerna voro talrika, hafva 3 fall at inhemsk kolera och 49 af kolerin blifvit anmälda. Af fyllerigalenskap hafva 281 fall förekomit. För uppkomsten och utbredningen bland hutvudstadens fattiga af tyfusfebern, tyfoidfebern och smittkopporna har d:r Grähs lemnat upplysningar, äfvensom medicinalrådet Wistrand enligt till sundhetskollegium inkomna rapporter lemnat uppgifter om gängse sjuklighet i sk. sa delar af landet, specielt angående koleran i Helsingborg och Höganäs. Till sistnämnda samhälle öfverfördes den, enligt rapport från d:r Fehrlund, tydligen genom en person, som varit på besök i den af sjukdomen i Helsingborg först angripna familjen. Att såväl trånga och hoppackade bostäder som ett dåligt och otjenligt dricksvatten samt kanske i första rummet markens impregnerande sedan åratal tillbaka med hvarjehanda slags orenlighet samverkat till farsotens svåra art vid Höganäs, synes vara påtagligt De fakta, som genom de nämnda noggranna rapporterna kommit i dagen, utgöra ej ovigtiga bidrag till kolerans ännu så dunkla etiologi. oo Ur rapport från prov.läkaren i Svegs distrikt Åström till sundhetskollegium har generaldirektör Berlin meddelat angående en i Herjeådalen förliden höst gängse farsot, som syntes vara af tvifvelaktig natur och som af allmogen ansågs härleda sig från ett tåg af fjell-lemlar, hvilka djur från vårens början ötversvämmat Herjeådalen. De personer, som insjuknade, blefvo yra i hufvudet, så att de vinglade och tyckte sig vilja falla, samt kände sig ytterligt matta och miste all håg för arbete; sömnen försvann, matlusten upphörde och ögonen blefvo på många röda och rinnande, med känsla af sveda. Patienterna hade i allmänhet kunnat gå uppe och endast en eller annan dag, då de känt sig mer än vanligt matta och yra, bade de uodgats intaga sängen. I några fall hade sjuka härdare angripits; men utan någon behandling förbättrades de alla småningom, så att de efter 2—3 veckor kände sig fullt återstälda. Till Storsjö by kommo lemlarne i midten af september i sådan mängd, att ingen af de nu lefvande erinrade sig hafva sett något sådant förr. Råttor lågo i stor myckenhet, hög vid hög, döda på marken; äfven nedföllo de i brunnarne och rutinade, så att döda lemlar funnos öfverallt i vattnet. Först sedan allt grönt blifvit förtärdt, aftågade hufvudstyrkan, dock ej förr än i oktober. De döda djurens förruttnelse lär i hög grad hafva gynnats af en för årstiden ovanligt blid väderlek i förening med stark fuktighet och långvariga dimmor, som stodo öfver marken, utan att några vindar frän fjellen kommo att bortföra dem. Att ett folk, som är vandt att andas in den rena, friska luften bland Herjeådalens fjell och är vandt att dricka ett ur desamma framqvällande rent vatten, skall sjukligt angripas vid den ständiga inandningen af en luft, som var mättad med produkterna at en vidt utbredd förruttnelse, och vid förtärande af ett vatten, hvari en mängd i törruttelse stadda djuriska ämnen funnos upplösta, ansåg provincialläkaren vara ganska antagligt. De första sjukdomsfallen inträffade ungefär en veckas tid etter det stora lemmeltågets ankomst; och upphörde folket att insjukna en tid efter dess bortgång; dock torde som orsak till sjukdomens upphörande i främsta rummet få sättas en förändring i väderleken, i det dels en starkare köld inträffade, som hämmade förruttelsen, dels friska vindar kommo från tjellen och icke blott borttörde den förpestade luften, utan äfven medförde frisk. Äfven i Jemtland hade tåg at tjellråttor nedemot kusten inträffat detta år liksom många föregående; men någon dermed sammanhängande sjukdom hos besolkningen hade åtminstone under de sista 20 åren ej blitvit iakttagen.