har tydligon upptagits som ett visst slags partimanöver. Det radikala partiet vill ej gerna bära bördan af att ha sjelf framtvingat marskalk Bazaines utnämning till Rhenarmens ötverbesälhafvare; det skulle onekligen vara bedvämast, om man kunde så det ådagalagdt, att Baraine sjelf varit framtvingaren af detta beslut. Till stöd härför åberopar Keratry ett enskilt samtal mellan fyra ögon med marskalkinnan Bazaine, som vidgår samtalet, men förnekar den tolkning Keöeratry gifvit deråt, likasom äfven Bazaine sjelf säger, det han på intet vilkor skulle under sådana omständigheter mottagit befälet. — Den saken måste således förbli outredd. Angående den första saken, eller marskalkens ansvar i det nämnda dröjsmålet, ha debatterna varit längre. Man har hört härom marskalk Leboeuf semt generalerna Lebrun, Jarras och Coffiniöros. Hvilka voro kejsar Napoleon III:s planer d. 12 aug., d. v. 8. dagen före den dag då han lomnade Rhenarmön i marskalkens händer? Hvilka åtgärder hade vid detta datum vidtagits med afseende på återtåget till Verdun? Hvilka åtgärder vidtog i sin ordning den nye öfverdesälhafvaren för att låta verkställa denna rörelse. Han gjorde ej mycket, det framgår ganska tydligt af samtliga de algisna vittnosmålen. Men sanningen krätver det erkännandet, att man icke gjort mera före honom. Generalstaben var på ett beklagligt sätt organiserad. Under det kejsaren hade öfvorbefälet, var general Lebrun den egentlige stabschefen, d. v. s. han var second under marskalk Leboeuf, medan Bazaine återigen fick sig general Jarras påtvingad som stabschef. Först förhördes marskalk Le boeuf, som framträdde utan sitt svärd, med högburet hufvud och en hållning och ett yttre som i allmänhet talade till hang söraån; enkel och rättfram i sitt tal, en gammal anspråkslös man. Han förklarade, att Bazaine först vägrade att mottaga öfverbefälet, men slutligen gaf med sig och mottog det d. 13 på morgonen. Han förklarade, att Bazaine kände till kejsarens plan om återtåget till Chalons, men icke kunde ha något ansvar för att icke de af fienden begagnade broarne öfver Mosellefloden vid Pont-å-Mousson sprängts i luften, utan föll detta ansvar på generalstaben, således på Lebrun, ty medan Leboeuf sjelf var dess chef kunde broarne ej sprängas, derför alt Mac Mahon måste med sina retirerande trupper från Wissembourg begagna dem. General Lebrun, som nu förhördes, är i allt yttre olik den förre: i hvarje tum en soldat. Han klandrade generalstaben och ville ej undandraga sig ansvaret för dess underlåtenhet att spränga de nämnda broarne. Dock skulle denna underlåtenhet betydt mindre, om Bazaine snabbare utfört och bättre verkstält öfvorgången ötver Moselle vid Metz. Rörelsen, om hvilken staben utfärdade riktiga föreskrifter, hade neml. börjats först kl. 10 i st. f. kl. 5. Lebrun efterträddes i samma vefva som stabschef af general Jarras. Hans uppträdande har varit i hög måtto obebagligt. Han bar förrådt emot den anklagade en yttorlig hätskhet, och han har ingalunda dolt, att de båda, generalen och stabschefen, voro hvarandras öppna fiender och misstrodde hvarandra just vid en tid då deras enighet och samverkan var mest af nöden. Hans vittnesmål rörde egentligen icke den sak, som här föreligger, men lade dock i dagen, att Bazaine med denna sionde vid sin sida innebade en onekligt svår ställning under hela tiden vid och i Metz. General Coffinicres är en fulländad verldsman, hvars fötter tyckas aldrig ha lemnat salongons glatta golf. Han kände ej heller något ang. Bazaines mottagande af öfverbelälet. Han befr.ade dock denne från den af Lebrun utkastade beskyllningen, att Bazaine skulle varit skulden till den försenade ötvergången öfver Moselle vid Metz (d. 14). Han, Coffin åres, hade neml. underrättat Bazaine om, att öfvergången först kl. 4 kunde verkställas. Af dessa vittneemäl framgår, att den desorganiserade generalstaben har en stor del af det här ifrågavarande ansvaret på sin lott. (Forts.)