Processen Bazaine. (Forts. från n:o 249.) Denna stora process pågår alltjemnt i sin tredje afdelning, vittnesförhören; men dessa synas ingalunda, åtminstone icke hittills, komma att bli af synnerlig skada för marskalk Bazaine. Dessa vittnesmål ekola afläggas i afseende på nio olika frågor, hvilka just bilda hufvudpunkterna i beskyllningen. Den första frågan, som handlar om öfverbefälets ötvertagande af marskalk Bazaine, tog ej i anspråk mer än första sessionen. Det gälde först att tå veta, hvilket ansvar som åligger marskalken i afseende på den visade längsamheten, hvilken fördröjt och slutligen förhindrat återtåget till Verdun, derefter om marskalken tagit eller låtit taga några steg för att alligsna kejsaren och sjelt erhålla ölverbefälet. Rörande denna sista sak ha vittnesmälen ej lemuat rågon verklig ledtråd för badömandet, emedan de varit hvarandra motsägande. Hr de Köratry, f. d. polisprefekt och bosälhafvare öfver det märkliga lägret vid Conlie som vå några timmar gjorde soldater af ynglingar ryckta från plogen, en at do kraltigaste karakterer i det nya Frarkrike, påstod sig hafva några dagar före d. 4 sept. erhållit besök af fru marskalkinnan Bazaine, som, efter det hoa begärt ett samtal utan vittnen, skulla ha sagt honom, å hennes mans vägnar, alt denne bestämt sig för att afgå som kårbefälhafvare, om kejsaren icke lemnade ho nom öfverbelälet ötver hela hären. Hr de Köratry sade sig halva underrättat sina kolleger af lagstiftondo kårens venster om denna framställning, och desse herrar hade då begitvit sig till krigsministern, de Palikao, för att hos honom utverka marskalkens utnämning, hvilken för öfrigt redan var i regeriogen beslutad. Men emot denna förklaring at br de Keratry protesterar marskalkinnan Bazaine, sägande att hon ej vid sitt besök hos den förre yttrat sig så. Baraivo sjelt förnekar på det bestämdaste, att han skulle velat iogifva tanken på ett dylikt tillvägegående. Gretve de Palikao försåkrar, att man vid besöket hos honom ej talat om marskalken annorlunda, än som en man på hvilken den allmänna meningen då hade sina ögon fästade. Jules Favre för-. klarar, att det var den allmänna meningens önskan, att Bazaine måtte bli öfverbefälhafvare, som bestämde honom och hars kamrater af lagstiftande kårens venster att besöka krigs ministern och härom framställa begäran. Han tillägger dock att, i alseende på marskalkinnans besök, hr de Kåratry försäkrat dem å hennes vägnar, att marskalk Bazaine vore beredd att ölvertaga befälet. I sjeltva verket är väl tvisten om denna sak utan någon egentlig betydelse, men den