Göteborgsposten – 29 oktober 1873, sida 2

da-u-. Men denna låddes han icke om att betala. Då värden nu kom fram till Hedin och yrkade sin betalning, såg denne helt trotsigt på honom och trågade, hvem den var som vräkte sig så samt kallade honom för landsstrykare och nekade att betala ett enda öre. Derefter ville han äfven handgripligt förgå sig, men blef körd på dörren. Nu hördes ett par rutor klinga, hvilka antagligen blifvit krossade af den uppretade mannen. Ånnu var dock ej historien slut. Nu började Hedin att springa bort till Kungsportsplatsen, med full hals skriande på polis. Polis kom till från alla håll, och Hedin jemrade sig så ynkligt samt påstod, att han blifvit öfverfallen och slagen, oaktadt ingen menniska syntes i närheten. Via polistörhöret hördes en hel del vittnen, hvilka bekräftade angifvelsen, andra återigen hade icke sett Hedin uppföra sig törargelseväckande, ja, ett vittne förklarade till och med, att både Hedin och vittnet blifvit slagna och illa behandlade af värden. Hedin, som sålunda icke kunde bevisligen fällas för hvarken rutornas inslående ej heller för att ba utöfvat våld, dömdes att för smädeord mot person plikta 10 rdr samt ersätta i målet hörda vittnen. Hedin anhöll om protokollsutdrag för att besvära sig öfver utslaget. Vårdslös körning. Kusken Mårten Ljungström, i tjenst hos byrkusken Lindh, råkade d. 26 d:s att på Drottningtorget köra emot arbetskarlen Elias Helgesson, hvarvid fimmerstången träffade denne ganska häftigt i ansigtet. Ljungström förklarade, att han bland den mängd folk, som varit samlad på platsen, icke observerat Helgesson förrän olyckan redan var skedd, samt att han vid tillfället hvarken kört fort eller vårdslöst. Han hade äfven förlikt sig med Helgesson, hvilken i ersättning för sveda och värk af honom erhållit 5 rdr. Som målsegaren sålunda icke väckte något ansvarspåstående mot Ljungström, slapp denne ifrån saken med endast 10 rdrs böter för vårdslosbet vid körning, men visade i alla fall missnöje med utslaget. Orostiftare. Arbetskarlarne Edvin Johansson och August Nilsson, båda boende å Otterhällan, voro till tisdagens förhör i poliskammaren inkallade att ansvara för fylleri i förening med forargelseväckande beteende och oljud d. 25 d:s. Den förstnämnde ville till och med öfverfalla värden å bolagsvärdshuset n:r 24 vid Magasinsgatan, der de båda sällarne slagit sig ned, och polisen måste slutligen blanda sig i leken. Då konstaplarne derefter skulle afföra Johansson till polisvakten, sökte Nilsson på allt möjligt sätt att befria sin dryckesbroder, hvilket dock misslyckades. Vid målets påropande var Nilsson frånvarande och uppsköts detsamma på grund deraf på 8 dagar. Arbetskarlarne Johan Börje Carlsson och Carl Gustaf Jonsson, båda från Haga, äro ett par värda motstycken till de nyssnämnde. Dessa hade samma dag, d. 25 d:s, kommit i gräl på Norra Hamngatan angående någon småsak och genast var Carlsson till reds att ge Jonsson ett par örfilar af det bastanta slaget. Vid förhöret voro de likväl förlikta och Carlsson sökte i ett längre föredrag att orda om lagens betydelse och det orätta i att förgå sig mot densamma, ett tal, som slutade med att han bad om tillgift för sig och kamraten. Då poliskammaren, oaktadt den vackra harangen, dömde Carlsson till 15 rdrs böter för förolämpning mot person, blef denne högst förgrymmad och önskade få omtala hela förloppet, då han skulle bland annat angifva den nyss förlikta vännen för nidingsdåd. Så lätt kan ibland vänskapen svalna. Ett par unga skomakeriarbetare hade äfven funnit dagen glad i måndags, då de på vanligt gesällmanr höllo lof till frihetens gudomlighet. Den ene hette Johan Hedin och den andre Olaus Ohlsson, båda bodde de i Haga, båda voro de högligen beskänkta på Södra Hamngatan och detta kl. half 10 förmiddagen. Bl. a. skreko de och förfördelade förbigående personer, tills straffet i en poliskonstapels skepnad uppenbarade sig för dem. De sökte vid förhöret slingra sig undan allt ansvar, hvilket dock icke torde ha sig så lätt, enär vittnen om 8 dagar komma att bekräfta angifvelsens riktighet. Ännu ett par gelikar till nyssnämda orostiftare, och ett par af det värsta slaget, voro till tisdagens polisransakning inkallade. Den ene var försvarslöse arbetskarlen Frans Bernhard Henrikson, som på S:t Eriks torg öfvertöll och slog asylhjonet August Wennberg, ref sönder hans pähafda kläder och uppförde sig till allmån förargelse. Förhällandet dervid lärer ba varit särdeles egendomligt. De bäde vännerna hade träffat hvarann, och wohltbätern Henriksson spenderat på ett par supar till vänskapens beseglande. En stund efter vid passerandet förbi en annan frestande skylt bade samme generöse vän bjudit på ytterligare en snapps. Detta borde vara en borgen för det goda förhållandet dem emellan. Men straxt efter högg värden Weunberg i axeln och ref sönder blus och skjorta på den sidan, och när det var expedieradt gjorde han likaledes på den andra. Detta var för mycket för Wennberg, så att han genast skrek på polis, och affären slutade ganska knapphändigt för Henriksson, som med 25 rdr eller rättare 5 dagars tängelse vid vatten och bröd fick plikta för sin närmare beröring med vännens liuneförräd. Vid samma tillfälle hade nys-nämnde Henriksson fått huden full med stryk. Försvarslöse asylianaren Carl Aug. Svensson var neml. inne på en krog der Henriksson bjudit så friskt på bränvin. Han vllle ha sig en sup hau med, men Henriksson slog dervid döförat till och var rakt inte tillgänglig mer i fråga om anm bjuda. Detta förtröt Svensson till den grad, att han rappade på II. rätt dugtigt. Men vid förhöret höll han sig visligen undan. Målet uppsköts på 8 dagar. Såsom ett bevis på dryckenskapslastens nuvarande utbredning må nämnas, att vid gårdagens session icke mindre än 42 fyllerimål förekommo till behandling.