Göteborgsposten – 28 oktober 1873, sida 2

verkställighet. Hertig dAudiffret-Pasquier utaoCk, all d6 Konungske äter borjat visa en viss tveksamhet. Deras sak hade onekligen kunnat gå raskare, om de fått nationalförsamligen inkallad till i dag, men i det hänseendet korsades deras plan väsentligen af ministerpresidenten, hertig de Broglie, hvilken på det afgjordaste uppträdde emot detta inkallande. Hertigen, som i själ och hjerta är orlåöanist, d. v. s. konstitutionelt monarkisk, är på samma gång en mycket klok karl. Om han än skulle gerna se det konstitutionela konungadömets återinförande, vill han dock på samma gång ha en bakport öppen, för att kunna, om detta slags konungadöme icke kan åstadkommas, bibehålla makten åt de konservative och sålunda rädda landet från anarki och oreda. Det är derför han för sin del ibland uttalar sig för en förlängning at Mac Mahons presidentskap . . . och har marskalken, sannolikt på hans ingifvelse, nu afgifvit den bestämda förklaring att ban vill lemna sin befattning, om venstern inom nationalförsamlingen segrar d. v. s. om högerns förslag ang. konungadömets upprättande förkastas; men skulle efter denna utgång af saken den splittrade högern åter förenas och bilda majoritet, så skulle han och regeringen kunna qvarstanna vid sina befattningar. Detta uttalande skall i någon mån stärka republikanernas ställning, i det att en del tvehågsne, som förut befarat, det vensterns seger skulle genom Mac Mahons afgång störta landet i anarki, nu icke behöfva frukta det, ty Mac Mahon skulle anse den sålunda skapade majoriteten för endast tillfällig och afvakta de konservativa partiernas återtörening för att qvarstå. Det vapen, republikanerna användt med framgång under sista tiden emot de konungske, har varit det, att de senares förklaringar om de eftergitter, som grefven af Chambord skall hafva gjort till förmån för det konstitutionela konungadömet, blott äro ett löst prat och icke bekräftade genom någon handtästning af gretven at Chambord sjelf. På dylika lösa uttalanden, säga de, kan man ej afgöra i en så vigtig angelägenhet. Och deras påståenden ha verkligen stärkts af högst oförsigtiga uttalanden i den klerikala pressen, såsom t. ex. nivers, hvilket blad länge ansetts för grefvens språkrör och säger, om hr grefve de Chambord än med välvilja hört och likasom gillat de förslag som gjorts honom, så ser man likväl icke, att han gifvit ett formligt samtycke till desamma ... Det är af vigt att framhålla, det vi ännu icke ha något bestämdt. Högern är visserligen säker om majoriteten i nationalförsamlingen, det kan väl icke vara något tvifvel underkastadt, men å andra sidan känner den sig obehagligt berörd deraf, att denna majoritet icke är tillräckligt imposant, utan antagligen blott med högst 70 röster öfverväger minoriteten, och det är för litet der den röstande församlingens numerär uppgår till öfver 700. Man hade derför gifvit åt högra centern uppdraget att söka förmå venstra centern att gå öfver till de konungske. Den förra fraktionen uppdrog åt sin ordt. hertig dAudiffret-Pasquier att söka ett samtal med venstra centerns ordf. Låon Say, Thiers förre finansminister. Mötet emellan dem egde rum efter det ständiga utskottets sammanträde. Hertigen afgat här ett noggrant meddelande om planen tör konungadömets återupprättande och inbjöd honom ull öfverläggning om medlet att bringa till stånd en förening mellan båda partierna. Löon Say svarade å venstra centerns vägnar, att han fick på det högsta tacka för meddelandet, ehuru dock högra centerns planer voro tillräckligt kända genom den offentlighet, som gifvits åt dem, och de i följd deraf tillräckligt väl uppfattades af venstra centern. Medlemmarne at detta parti voro emellertid af den åsigt, att ett konungadöme under närvarande omständigheter skulle i sjelfva verket bli ett slags revancho för 1789, och att man derför vore fast besluten att ej ingå på några officiola ouvertures, som kunde leda till uppgörelser, hvilka det skulle vara omöjligt att bringa till talade stort missnöje med Låon Says vägran och sade, att om de konservative, som tillhörde venstra centern, vägrade att lemna sitt understöd till konungadömets återupprättande, så skulle medlemmarne af högern och högra centern rösta till förmån för en upplösning af nationaltörsamlingen, hvilket skulle medföra en del faror; de skulle då vägra att åter mottaga val och lemna den venstra centern ensam med det radikala partiet. Låon Say svarade, att han ej hyste någon fruktan för dessa förmenta faror, utan skulle venstra centern fast bevara den ställning, som den intagit. Då venstra centern derefter höll möte, meddelade Leon Say för densamma sitt samtal med hertigen, och gillades enstämmigt hans dervid afgifna svaromål. Detta venstra centerns beslut har väckt sensation. Bonapartisternas möte i lördags beslöt, såsom vi känna af telegram, en formlig pro: test mot monarkiens återupprättande. Man väntade sig å denna protest 25 underskrifter. Partiets styrka är dock synbarligen försvagad. Gambettas tidn. Råpublique Francajse har nu inslagit en mera tvärsäker ton och säger, att det republikanska partiet är täroigt att upptaga kampen med monarkisterna. Exkonung Georg af Hannover, som anses för god vän till grefven af Chambord, lemnade den österrikiska hufvudstaden kort töre kejsar Wilhelms ankomst dit. Det hette då, att han rest till Biarritz, men nu meddela sr mA LA oh I -— —