Göteborgsposten – 27 oktober 1873, sida 1

— han älskar mig ännu! En sådan kärlek som hans kan ej dö! Men jag var stolt och nyckfull och vi kommo i ordvexling. Han var bragt i en sådan sinnesstämning, att han ej brydde sig om någonting — han for bort — han — Men jag har sagt alldeles tillräckligt. I sin stolthet, harm och vansinniga likgiltighet för hvad som skedde, ställde han en skiljemur mellan sig och mig, som hvarken han eller jag kunna öfverstiga. Men jag vet, att han ännu älskar mig. Han skall aldrig bli min man i detta lifvet, Bernice, och i det andra finnas inga giftermål. Genom en handling af öfverilning, bittert ångrad och bekla gad af honom och mig, har han skilt oss åt för all evighet. Har jag ej en tung börda att bära, Bernice? Kan era barnsliga sorger jemföras med mina? Min historia är ny för er; ni har aldrig anat den, det vet jag. Jag skulle aldrig ha omtalat den för er, om det ej varit för att gifva er den lärdomen, att man måste tåligt framlefva sin tid, fastän ens hjerta äs brustet. Bernice tryckte sitt tunna ansigte mot den kalla fönsterrutan, men hennes spensliga gestalt förblef orörlig. Miss Monk visste dock, att hennes falska och listigt hopkomna berättelse hade gjort sin verkan. — Tror ni, att han älskar er ännu? frågade Bernice hastigt i hes, tvungen ton. (Forts.)