Göteborgsposten – 27 oktober 1873, sida 1

— Ni har fått ett riktigt allvarsamt anfall af mjeltsjuka, sade miss Monk i lätt ton. Det är lyckligt, att vi blott ha herrar till middagen, Bernice. Damer skulle lägga märke till era röda ögon och den nedslagenhet ni i allmänhet visar. Ni har hemlävgtan, kära barn, det är alltsammans. Hvarföre ej tala om alla era bekymmer för Roy och bli tröstad? — Ack, jag kan ej omtala mina bekymmer för honom, sade Bernice nästan snyftande. Om de vore af det slag, att jag kunde anförtro dem åt honom, skulle de vara lätta att bära. Men ack, Sylvia, jag fruktar för, att vårt giftermål varit alltigenom ett misstag. Det är min hutvudsakliga sorg, och huru skall jag kunna bära den? Säg ingentiog; försök ej att trösta mig. Jag kan ej taga tröst af er. — Bernice, sade miss Monk i låg ton, ni tror att hela bördan faller på er lott. Låt mig upplysa er villfarelse. Det finnes andra af sorg uppfyllda hjertan under detta tak än ert. Roy sjelf har bekymmer mot hvilka era äro obetydliga. Nej, jag menar ej, att Roy har sorger. Om han har några, tillhör det ej mig att tala om dem. Hvad skulle väl kunna förorsaka honom sorg? Men mitt lif, Bernice, är mörkt och dystert. För ett år sedan var jag den lyckligaste af qvinnor. Jag var trolofvad med en, som jag älskade, och han älskade mig med sitt lifs första kärlek — denna stora öfverväldigande passion, som aldrig, aldrig dör! Det är en sorglig historia, Bernice. Jag omtalar den för er endast derföre, att ni må inse huru små era sorger äro i jemförelse med mina. Han älskade mig