Göteborgsposten – 22 oktober 1873, sida 1

trodde för ögonblicket, att ödet var på hennes sida, och att en kantring var oundviklig; men i nästa sekund rätade åter farkosten upp sig och sköt framåt, drifven af de kraftfulla årtsgen. Ett uttryck af gäckad förhoppning visade sig då i miss Monks drag. I samma ögonblick ljödo fotsteg, som hon väl kände, på klipporna bakom henne, och lord Chetwynd nalkades. Hon helsade honom med ett småleende och yttrade: — Vi väntade oj, att ni så snart skulle komma tillbaka, Roy. Ser ni er lilla hustru, som är ute och ror? Jag står här utom mig af fruktan för att hon skall kantra och drunkna. — Ni behöfver ej hysa några farhågor för Bernices skull, svarade lord Chetwynd småleende. — Hon tillhör ej någon långlifvad slägt, derom är jag öfvertygad, Roy, sade miss Monk, i det hon vände bort ansigtet. Det är någonting i hennes utseende, som ingifver mig den tron, att hon är dömd till en tidig död. Har ni ej märkt huru besynnerlig och nyckfull hon blifvit på senare tiden, huru orolig och nervös hon är, huru hon spritter till vid ljudet af ett fotsteg, och huru hon bleknar vid ljudet af en röst? Marquisen blef nu sjelf helt blek. — Nej, jag har ej märkt allt detta, Sylvia, svarade han. Kan ni verkligen ha rätt? Har jag varit så upptagen af mina gäster, godsets förvaltning och de förbättringar jag påtänker, att jag ej märkt dessa tecken till aftynande, som varit så märkbara för er? Kanske att min älskling hyser hemlängtan, kanske att alla dessa formali