Göteborgsposten – 22 oktober 1873, sida 1

VII. Dagar och veckor gingo. Chetwynd Park var vanligtvis öfverfullt af gäster, af hvilka många qvarstannade hela veckor. En dag i november, då lord Chetwynd farit till Eastbourne med ett sällskap afrosande gäster, hans slägtingar, gick miss Monk ut på de klippor, som resa sig nere vid hassstranden nära Chetwynd Park. Luften var kall och genomträngande, solen dold bakom moln; sjön gick hög och vågorna voro hvitskummiga. Miss Monk var insvept i en tjock indisk cashmere-schal, men frös det oaktadt och mumlade något, hvilket ej var en välsignelse, öfver de otäcka engelska vintrarne. Med ett uttryck af sällsam själsspänning gaf hon akt på en liten båt ute på de vilda böljorna. I denna lilla farkost befann sig hennes unga rival, som likgiltig för väder och vind rodde ute vid vikens mynning. Bernice hade från sin tidiga barndom öfvat sig med att ro och kunde sköta årorna med en skicklighet, som skulle ha kommit en Cumbridgeroddare på skam. De korta vågorna i Kanalen syntes henne en barnlek i jemförelse med Atlantens böljor. I oroliga stunder brukade hon företaga dylika ensliga båtfärder utanför Chetwynd Park, och miss Monk bevakade henne alltid från stranden, liksom en katt bevakar en råtta, med den förhoppningen att en olyckshändelse skulle drabba den förvägna rodderskan. När den lilla båten betänkligt lutade åt ena sidan, lyste en stråle af glad förväntan i miss Monks ögon. Hon