ej våra engelska flickors skygga väsende. Det ir något rigenarlikt och sällsamt i hennes person — ett så pikant och egendomligt behag, som utmärker honne. — Jag visste, att ni skulle älska henne; Sylvia, svarade lord Chetwynd kärleksfullt. Jag önskar att ni skall blifva en kär syster för henne, liksom ni är för mig. Ert beröm öfver henne gör mig förtjust, och det är ej öfverdrifvet. IIon hor intelligens, varm känsla och ett lifligt sinne. Det var ett svårt prof, hon hade att genomgå denna afton, så ung som hon är — och desto svårare som hon aldrig i sitt lif deltagit i sällskapslifvet. St. Kilda har en befolkning af fiskare och fogelskyttar, som ni vet, och Bernice har oldrig varit med om någon större middag förrän i dag. Jag bekänner, att jag blef litet orolig, då jag hörde att ni ställt till en middagsbjudning. Jag hade blott önskat, att godsets underhafvande skulle bli undfägnade, men jag tänkto visst icke på att låta min hustru undergå en sådan pröfning som att mottaga och underhålla en mängd gäster. Jag ville ej låta henne märka min oro. Men huru väl hon bestod sitt prof! Något tyst kanske, något blyg, äfven men med ett lugn och en sjelfbeherrskning, som voro beundransvärda. Jag kände mig både förvånad och stolt öfver henne, Sylvia. — Jag; blef äfven förvånad, sade miss Monk; men det var min fullkomliga öfvertygelse, att ni önskade, att jag skulle ha en middogsbjudning till firande af er hemkomst, Roy. Jag torde ha misstagit mig äfven i andra hänseenden, men min mening har åtminstone varit god. Hura högt ni tyckes älska henne, Roy! Kan hon upp