ell 101 DUI H ö rD moderna samhället. — Det är väl icke i betraktande häraf, alldeles ovigtigt, att tyska sändebudet i Paris, grefve Arnim, aflagt besök hos Thiers, som dagen derefter dirorade hos grefven tillsammans med engelska sändebudet i Berlin, Odo Russell. De i beslag tagna sotograsiporträtten af den kejserl. prinsen ha åter utsläppts. Mac Mahon har vägrat efterkomma ministrarnes begäran om prins Napoleons förvisande ur landet. Gaulois har bötfälte derför, att bladet för tidigt offentliggjort anklagelseakten mot marskalk Bazaine. Men hvad äro böterna mot den vinst bladet haft härpå? Det är en kolossal kamp, hvari tyska regeringen är inbegripen mot detromersk-katolska presterskapet, och denna kamps proportioner ha ytterligare ökats genom påtvens upp-. trädande med en egenhändig skrifvelse till kejsar Wilbelm, hvari han uppmanas att afstå från förföljelserna mot kyrkan, och dennes ganska skarpa svar, hvarom telegram närmare förmält. I deteamma förklarar kejsaren, att han öppet sluter sig till sina ministrars åtgöranden i saken. Och dermed skall det på senare tiden gängse talet om hans visade ogillande af stränghetsåtgärderna mot kyrkan komma att förstummas. Den preussiska regeringens sträfvanden gå nu närmast ut på att gifva helgd åt de beslutade lagar, hvilka afse att ställa presterskapet under statens kontroll. Isynnerhet tilllämpar regeringen strängt den lag, som förbjuder att utse prester för betattningar utan hennes bekräftelse. De romersk-katolska prelaterna synas å andra sidan vara ej mindre beslutne att missakta detta förbud, och erkebiskopen af Posen har så ofta kränkt detsamma, oaktadt upprepade bötfällningar, att regeringen slutligen upphört med inbotalandet af hans lön och berättas tilltånka ännu kraftigare åtgärder. Men biskopars beläggande med böter äro kanske det minst vigtiga. De i strid emot preussiska lagen tillsatta presterna beröfvas kyrkoböckerna, och det förklaras, att alla at dem utförda presterliga förrättningar, äfven äktenskapet, icke ega giltighet. Sex byar ha på detta sätt redan blifvit beröfvade tillfälle till offentlig religionsutöfning; och regeringen sätter på prof ej blott biskoparnes envishet, utan äfven sjelfva den katolska befolkningens tålamod. Presterna och den at dem beherrskade pressen göra allt för att upphetsa allmänheten, hos hvilken väl följderna häraf skola komma att visa sig. Kampen är ännu endast börjad; men, så som den inledts, hotar den med att blifva ytterst lidelsefull. Men kampen skall likväl icke inskränka sig härtill. Ett k. dekret har upplöst den nuvarande dep.-kammaren i Preussen, och förberedande val till densamma skola ega rum om tisdag åtta dagar till. Talrika valstrider skola utan tvifvel vända sig kring den pågående kampen mellan kyrkan och staten. den hittillsvarande landtdagen har den ministeriella majoriteten haft emot sig trenne partier. De ultramontana medlemmarne ha i sitt motstånd mot kyrkolagarne fått understöd af de ytterste konservativa och de ytterste liberala. De konservativa frukta, att regeringens politik skall lika mycket skada alla kyrkor; de radikala uppresa sig mot hvarje tvångsinblandning i religionsangelägenheter. Det anseg allmänt, att båda dessa partier skola vid de nu stundande valen förlora i makt, och att de slagne kandidaterna skola ersättas af antingen ministeriela eller ultramontana medlemmar. De ultramontana medlemmarnes tillökning skall härleda sig från de lägre klassernas understöd; under det att den liberala medelklassen är för den ministeriela politiken. I den blifvande dep.-kammaren skall derför söndringen mellan partierna bli större och mera utpräglad än hittills. Kammaren skall bli praktiskt delad i en ministeriel majoritet och en ultramontan minoritet. Regeringen skall sålunda visserligen icke förlora sitt öfvervägande inflytande i parlamentet, men på samma gång skola ultramontanernas åsigter bli kraftigare representerade och komma att göra sig mera hörda. Följden häraf — menar Times som egnar saken en ledande artikel, hvilken vi här följt — måste bli Tysklands stigande söndring i tvenne motsatta läger. På ena sidan skall regeringen stå, understödd af de mera bildade samhällsklasserna, af den protestantiska befolkningen och af ett inflytelserikt antal af bildade romersk-katolska lekmän; på den andra sidan deremot skall stå den romersk-katolska hierarkien, understödd af massan af de lägre klasserna i de katolska distrikten och af det ytterligt ortodoxa partiet bland bildade både katoliker och protestanter. Man kan ej utan oro motse en sådan kamp mellan bildningen och den borgerliga myndigheten på ena sidan och den andliga myndigheten samt de högre klassernas vidskepelse på den andra. Om den romerskkatolska kyrkan gör gemensam sak med massorna i kampen mot statens myndighet — och att hon det gör, derom bär påfvens bref till kejsar Wilhelm vittne — kan tvisten snart bli ytterligare invecklad och landets ordning sättas i betänklig fara. Regeringen säger sig emellertid icke ha något annat val. IIon är öfvertygad om, att ifall hon lemnar den romersk-katolska kyrkan åt sig sjelf, så skola dennas prelater anstränga sig till det yttersta för att hindra Tysklands stadgande, och att det är bättre att kämpa öppet emot dem, än att lefva i ständig fruk