Göteborgsposten – 16 oktober 1873, sida 2

några närmare förtrogna om sin vistelseort. Hertigen at Nemours dolde icke i slutet af Bitt bref de svårigheter, som denna envishet beI redde fusionspolitiken, och beklagade att han ej kunnat utverka mera af grefven af Chambord. i Bedraga icke alla tecken, så synas monarkisternas utsigter i Frankrike verkligen minskas mer och mer med hvarje dag. Bonapartistbladet VOrdre innehåller nu den skrifvelse som partiets chef, Rouher, skrifvit till baron Eschasseriaux, såsom ordf. för föreningen Vädjan till folket, och eftersom den är uttrycket för detta nu åter vigtiga partis planer och åsigter, så vilja vi här återgifva den: i Cercey d. I okt. 1873. Min bäste president! i Ni frägar mig, om det är af gagn att åväga: brivga en sammankomst af de deputerade, som äro anhängare af vädjan till folket. Min mening är, att en dylik sammankomst är både läglig och nödvändig. Jag töreslår att den utsättes till d. 15 oktober. Dag: ordningen är bestämd genom händelserna, vi skola : ötverlägga angående de monarkiska restaurationsförslag, som uppstälts af våra motståndare, angå. ende den hållning och de handlingsmedel som vi böra välj for till Öfra Österrike, enåast underrättande I H a. Kampen skall blifva liflig, den parlamentariska grupp, som vi representera, är icke talrik. men den tänker att, likasom d. 24 maj (då Thiers störtades), utötva ett afgörande iuflytande på lösningen. DA sökte vi att medelst en vapenhvila skydda ordningens intressen, vi skola ej svika i detta värf, när det kan öterupptagas. I dag äro vi kallade att upptaga sörsvaret af våra täders verk, det moderna samfundet. De ansträngningar, som gjorts, söka att försona läror och symboler, hvilkas ovilkorliga motsats till hvarandra den offentliga rätten och historien ådagalägga. De skulle endast kunna leda till dunkla komI promisser, tvetydiga uppgörelser. Dock hoppas man att kunna förmå en ötverraskad eller villad majoritet att gifva bekräftelse åt dessa anordningar. Nationen ogillar till ett ofantligt flertal dessa försök, man vet det, men man bryr sig icke derom, man spekulerar på den allmänna tröttheten. Det är att drifva förtröstan för långt. Det är i sjelfva verket tråga om ingenting mindre än den franska nationens tillvarelsevilkor. Genom alltid smärtsamma revolutioner, ofta fläckade med brott, bar Frankrike utfört sin ombildning. Genom sina seder, sina lagar, stycknivgen af sin jord, har den blifvit och vill förblifva en demokratisk nation. Att upplysa, leda, sammanhälla denna demokrati, att gynna dess framsteg, hindra den från förvillelser, detta är den enda sändning, som en regering kan ha. Men den monarki, hvarom restaurationen drömmer, är demokratiens uppenbara förnekelse. Den bekämpar genom motsatta sträfvanden dess förväntningar och angriper dess heliga dogm, den nationala suveräniteten. Denna monarki kan icke bjuda till att lefva annorlunda än genom att bära hand på den allmänna omröstningen, icke för att lagbestämma den, utan för att förstöra den — en sällsam gåfva vid en gladjefull tronbestigning! Då valprivilegiet bekrättats, skola alla de andra följa; vi behöfva endast draga oss till minnes, för att veta hvilka ständiga inkräktningar denna vinst varit underkastad, som nu är oss kärare än sjelfva friheten: den borgerliga, politiska och religiösa jemlikheten. Nationalförsamlingen skall, hoppas jag, icke binda sitt ansvar vid dessa häftiga reaktioner, hvilka skulle mångdubbla de allmänna farorna och ingalunda besvärja dem. Genom att undertrycka föreställningarne hos ett folk, under förevänning att vilja tygla dess lidelser, utsår man oro och förbereder de mest förtärande utbrott. Synes eder icke utsigten till stundande slitningar mellan de maktegande vara det mest slående beviset på vår läras renhet och storhet? Ileldre än att söka bilda en drifhus-regeriog genom en nationalförsamling, hvars befogenbet bestrides, skulle det vara så enkelt, så hederligt att upprätta en regering midt i solljuset genom den lugna och fria utöfningen af den allmänna rösträtten. Ingen oro således! Den genom dessa omröstningar skapade makten skulle utan tvekan omgifvas af Europas aktning. Dess ursprung skulle pätvinga alla lydnad. Partierna skulle böja sig inför densamma, skulle upplösas eller blifva blott vanmäktiga fraktioner. Att en dag återfå allmän fred och långvarig trygghet! ... Med hvilken ifver skulle icke denna nation, stolt öfver sin rätt och sitt verk, återvända till arbetet! Hvem tvekar således? Kejsardömet, som åbeberopar sin genom fria och upplysta omröstningar skapade rätt, hvilken ingen annan omröstning beröfvat det? Nej. Det genom upploppet kullkastade, besegrade, i landsflykt drifna, förtalade kejsardömet, hvars föreningsband med landet hatva krossats genom hat och våld, kejsardömet, som borde vara förfäradt öfver sin afskildhet och sin svaghet, vädjar till nationens omedelbara vilja. Det är de starke, mäktige, rojalister eller republikaner, som vägra att underkasta sig det suveräna folkets skiljedom: de kalla sig vänner af folket och våga ej möta dess utslag. Man kan af denna nation begära dess besparingar, dess skatter, dess barn; men hvarföre är det af nöden att uppmana den att sjelf välja den regering, som lämpar sig för henne? — Sådan är deras teori! Dylika orimligheter skola dock komma att duka under inför det allmänna förnuftet. Låtom oss arbeta på att upplysa detta. Emottag etc. Rouher. I Spanien synes en formlig sjödrabb.AAA Päz 66666i Ö24