ass från; hr von Bismarck. D. 29 sept. förnyade an för general von Stiehle sitt anbud om att kapitulera. Han hade systematiskt skilt sig från den dåvarande regeringen, i det han lemnade obegagnadt tillfället att medelst utskickade eller ballonger sätta sig i förbindelse med densamma och i det han i sina enda båda depescher till krigsministern af d. 1 sept. och 29 okt. icke noggrannt redogjorde för sin armes belägenhet. Då hans arme ännu var stridsduglig, höll han sig overksam. Han sökte hvarken att genombryta de fientliga lirierna eller att genom en följd af strider tvinga fienden att upphäfva belägringen. Vid krigsrådet d. 10 okt. bedrog han sina kårbefälhafvare, i det han för dem förhemligade sina pourparlers med den fientlige öfverbefälhafvaren, händelsen med Regnier, anledningen till Bourbakis afresa samt de i Longvy och Thionville anordnade depoterna af lifsmedel, och ej heller sade dem, att han utan framgång försökt de underhandlingar, som krigsrådet uppmanat honom att inleda. De instruktioner, som han lemnat general Boyer för besöket vid tyska högqvarteret i Versailles, gingo bortom krigsrådets afsigter. Äfven underhandlade han med fienden om afträdande af landsdelar, hvartill han alls icke hade fullmakt och fastän han visste, att nationalförsamlingen skulle inom några dagar sammanträda, hvilken allena hade att afgöra öfver freden och vilkoren för densamma. I krigsrådet d. 18 okt. bedrog han sina generaler, då han icke meddelade dem de tidningar, som general Boyer medfört, så att de ej kunde kontrollera falska uppgifter, utan måste tro, att Frankrike befann sig i ett så anarkiskt tillstånd, att ingenting annat återstod dem, än att — och det ville marskalken — anropa kejsarinnan om hennes mellankomst. I det han lät utbreda de af general Boyer medförda underrättelser, om hvilka han visste att de voro falska, kunde soldaternas moral nedtryckas. I det sätt, hvarpå han utöfvade censur öfver Pressen, och i sina meddelanden från densamma, sökte han äfven nedsätta modet. Med den fientlige öfverbefälbafvaren underhöll han i september och oktober medelst parlamentårer omedelbara förbindelser, hvilkas ändamål hemlighöllos, och hade mångfaldiga brefvexlingar, af hvilka man ej kunnat finna ett spår. Då kapitulationen beslutats, fördröjde han icke general Jarras resa; till tyska lägret, fastän öfverintendenten underrättat honom, att lifsmedel funnos för ytterligare 3 till 4 dagar. Ilan underlät att förstöra armens och fästningens ofantliga krigsmateriel och utlemnade fanorna till fienden, sedan han genom undanflykter hindrat soldaterna från att förstöra dem. Vid kapitulationen skilde han officerarne från armen och antog den bestämmelse, att de officerare, som förbundo sig att under kriget icke företaga något mot Tysklands intressen, kunde begifva sig till sina hemorter. Han underlät att bestämma, att från och med kapituleringen skulle lifsmedel till trupperna lemnas af fienden och gaf ej heller någon befallning om utdelningen af de lifsmedel, som d. 9 okt. ännu funnos qvar i fästenas magasiner och senare öfverlemnades till fienden. I st. f. att efter kaituleringen hälla sig ibland trupperna, var han den örste, som lemnade Metz. I sin generalorder n:o 12 har han gjort ett falskt påstående ang. krigsmaterielens återlemnande till Frankrike, hvilket påstående hade till följd, att man måste i mer än två månader förlänga det förödmjukande i detta aflemnande. Så långt anklagelseakten, hvilken onekligen innehåller många grava punkter, mot hvilka Bazaine väl skall halva svårt att försvara sig. Efter en sådan anklagelse måste marskalken antingen bli frikänd eller dömd till döden, något tredje finnes icke. Detta förhöjer det tragiska i det stora rättegångsdramat. För att krigsrätten skall kunna fälla, skall dess majoritet utgöras af minst 5 röster. Om den anklagade får 3 röster på sin sida, är han frikänd. Marskalen kan ej vädja till högre rätt. Allmänna meningen synes ännu vara böjd för itt tro på ett frikännande.