Bazaine, ingeniör en chef vid Vägoch Vat tenbyggnadskåren. Efter uppläsandet af några formella hand lingar, fick marskalken upplysa, att han hett Acbille-Frangois Bazaine, är 62 år gammal marskalk af Frankrike, tödd i Versailles ocl att han senast som fri bott i Paris. Unde sina svar tycktes marskalken vara upprör samt drog feberaktigt af och på en ring, son han bar på sin venstra hand. Derpå följde uppropandet af vittnena, hvar vid marskalkerna Canrobert och Leboeuf sam generalerna Frossard, Bourbaki och Changar nier främst nämndes; vidare öfriga militärvitt ven, alla vittnena från Metz, omkring 40 till 50 st., sedan de politiska vittnena, hrr Julet Favre och Gambetta. Ett vittne tilldrog sig isynaerhet uppmärksamheten, nemligen hr Regnier, som fick slippa igenom de tyska linierna kring Metz och sade sig ha bud från Chiselhurst, på grund hvaraf general Bourbaki afreste dit. Han var gråklädd och tycktes mycket belåten med att nu få spela en roll i denna stora process. Rouher svarade icke på uppropet, utan hade genom en biljett låtit ursäkta sig hos rättens ordförande. Etter något uppehåll följde uppläsandet af Bazaines militära meritförteckning. Han hade tillhört den klass at soldater, som fann marskalksstafven i tornistern. År 1831 tog han värfning som menig soldat, år 1832 blet han furir och underofficer, 1833 underlöjtnant, 1834 löjtnant, 1835 riddare af Hederslegionen, 1837 kapten, 1844 bataljonschef, 1845 officer af Hederslegionen, 1848 öfverstelöjtnant, 1850 öfverste för 55:te linieinfanteriregementet, 1854 brigadgeneral, 1855 divisionsgeneral, 1856 kommendör af Hederslegionen, öfverbefälhafvare öfver mexikanska expeditionskåren, storofficer af Hederslegionen och slutligen marskalk d. 5 sept. 1864. (Han har således steg för steg gått uppför den militära stegen, i det han öfverallt utmärkt sig. I Krimkriget gjorde han sig bemärkt genom sin kallblodighet och sin hänsynslösa uppoffring af manskap vid stormningen af Malakofftornet; i Italien utmärkte han sig vid Melegnano. Han skildras som en tapper och oförfärad soldat, hvilken har på samma gång något af den medeltida condottieren och den moderne lycksökaren). Nu följde uppläsandet af den berättelse, som undersökningskommissionen för kapitulationerna afgifvit och på grund af hvilken processen förvisats till krigsrätt; och sedan detta var gjordt, föredrogs instruktionsdomaren general Riviöres förut omnämnda berättelse. Vi meddela här slutledningarne af denna berättelse, hvilka äro i det väsentliga följande: Marskalken tillvitas främst stor skuld i nederlaget vid Forbach, emedan han icke hastigt nog tillskickade general Frossard, som stod under hans befäl, den hjelp som blifvit honom lofvad. Sedan han öfvertagit ötverbefälet öfver franska armån, hade han, innan han började underhandla om Metz kapitulation, icke gjort allt, hvad pligt och ära bjödo. Han hade gäckat kejsarens förtroende, hvilken befalte honom att anträda återtåget, derigenom att han fördröjde armåns aftåg ända till den 14 augusti, icke förstörde de för fienden användbara broarne öfver Mosellefloden, vid utryckandet från Metz blott begagnade en väg, under det att fyra voro tillgängliga, släppte ifrån sig trossen med lifsmedlen för armen och d. 917 aug. icke fortsatte sin marsch. I slagtningen d. 18 aug. lät han marskalk Canroberts trupper upprifvas, fastän denne ifrigt och upprepade gånger begärde hjelp, medan han sjelf höll nästan hela reserven i overksamhet. Nästan ända till slutet af augusti hade han bedragit kejsaren och krigsministern angående sin belägenhet och sina planer, i det han förklarat sig sakna tillräckliga lifsmedel för att kunna återupptaga marschen; i det han antydt sin afmarsch till Montmedy och efter slagtningen vid S:t Privat låtit ro, alt han ännu alltjemt kunde undkomma i den riktningen, hvilken underrättelse bestämde Mac Mahons afmarsch till Meuse; i det han vidare den 20 aug., då han kände Chalons-armåens marsch, falskligen underrättat ministern, att det var omöjligt att genombryta de fientliga linierna, under det han skref till Mac Mahon, att han kunde genombryta dem, om han ville. Emedan han icke gjorde något allvarligt försök att komma Mac Mahon till hjelp, är han skulden till olyckan vid Sedan. Han hade vidare missbrukat sina härbefälhafvares förtroende i konferensen i Grimort d. 26 aug., i det han för dem förhemligat Chalons-armåns marsch, icke meddelat dem de till kejsaren; ministern och Mac Mahon afsända depescherna och icke återkallat påståendet, att det saknades ammunition för en slagtning, fastän han sedan d. 22 aug. visste, att sidan fans. Sedan d. 12 aug. visste han, att Metz blifvit lemnadt åt sig sjelf; det oaktadt hade han uraktlåtit de åtgärder, som för belägringstillfälle påbjudas af 1863 års dekret. Han lät icke insamla förråden från trakten omkring Metz och företog ej heller något till detta ändamål, efter det han dragit in i det förskansade lägret, alldenstund han icke genast minskade rationerna för armn, inskränkte den borgerliga befolkningens förbrukning, tillstadde soldaterna att jemte deras rationer köpa bröd i staden och lät gifva hästarne säd och salt, fastän tillräckligt med foder fans. Marskalken hade äfvenledes utspridt några från fienden till hr Debanis meddelade underrättelser, af hvilka några voro falska och hvilka kunde sätta soldaternas moral på spel. I st. f. att förblifva döf för sådana underrättelser, såsom nämnde dekret föreskrifver, hade han tvärtom af fiendens öfverbefälhafvare begärt underrättelser angående Frankrikes belagenbet. Under det han erkände den nya regeingen, hade han lyssnat till de förslag om kejardömets återställande, som agenten Regnier tilll wonom öfverfört. Han hade uppdragit åt denne terre att meddela, det han med bibehållen krigsära j ar beredd att kapitulera på en tid, då hanivisste, att rmån hade tillräckligt med förråder för att kunna lefva innu en månad och att mer än tillräckligt med amnunition fanns. I det han upplyste nämnde agent m den tidpunkt, då litsmedlen skulle vara slut, hade an öfverlemnat en ytterst vigtig statshemlighet till mm narcAnR hvarc antöna;tat endact haleäfta ... s