Göteborgsposten – 6 oktober 1873, sida 2

raånsaKning Iintörpassades hon till Ccelllansvi ve öfverlemnades målet till stadens rådhusrätt. Från Utlandet. Grefvens af Chambord förut omnämnda skrifvelse till vicomte de Rodez Benavent, deputerad för dep. Håerault, är daterad den 19 september och lyder i sin helhet sålunda: Det gör ett mycket nedslående intryck, min käre vicomte, att läsa de utförliga berättelser, ni meddelar mig angående den revolutionära propagandan i eder provins. Man kan ieke gå djupare ned för att finna vapen emot oss, och intet är mindre värdigt det franska tänkesättet. Hvad kan man väl säga, då man år 1873 är reducerad till att frammana sädana spöken som tionden, feodala rättigheter, religiös intolerans, förföljelse af våra annorledes tänkande bröder, ja, tillochmed talar om ett vansinnigt krig, företaget på omöjliga vilkor, om prestregimente och de privilegierade klassernas öfvermakt? Ni får medgifva, att man icke kan svara allvarsamt på saker, hvilka till den grad sakna allvar. Till hvilka osanningar tager icke oärligheten sin tillflykt, då det gäller att missbruka den stora allmänhetens lättrogenhet? Jag vet mycket väl, att det icke alltid är lätt att bevara sin kallblodighet gentemot så skamliga manövrer; men ni kan lita på, att den förnuftiga befolkning, bland hvilken ni lefver, endast behöfver sitt sunda förstånd för att behandla dylika dårskaper efter förtjenst. Ni skall isynnerhet anropa den sjelfuppoffring, som finnes hos alla rättskaff na menniskor, då det gäller att återupprätta samhället. Ni vet, att jag alls icke är något parti och att jag icke vill komma tillbaka för att herska med ett parti; jag behofver allas bistånd, och alla behöfva mig. Hvad angår den försoning, som på ett så lojalt försiggått inom Frankrikes konungahus, så skall ni säga till dem, hvilka söka att förvränga denna vigtiga händelse, att allt hvad som skedde d. 5 augusti, var väl gjordt, att afsigten uteslutande var att ätergifva Frankrike dess rang, att trygga dess dyrbaraste intressen, dess kyrka, ära och storhet. Ni kan, bäste Rodez, lita på o. 8. v. Henri. De rojalistiska tidningarne, som varit nog elaka att aftrycka Victor Hugos af oss i går återgifna verser, skrifna då underverksbarnet Henri Dieudonn kom till verlden, uppfriska älven ifrån den tiden åtskilliga andra gamla minnen. Så berätta de, hurusom kort efter prinsens födelse flere ansedde franske författare bildade en förening, som hette la Soci6 des amis du Berceau (Föreningen af vaggans vänner), och i den första högtidsmåltid, som föreningen höll, deltog hr Rochefort, fadern till den nyligen deputerade redaktören af Lanterne, Åla Marseillaise och Mot dOrdre. Rochefort hade författat en sång, som var hållen i en munter vådevillton, men likväl hade ett motto, som bebådade att prinsen skulle bli en stor man, och i en af verserna hette det: oolui qui vivra, verra. Öfverraskande skulle det också bli för dem, som då lefde och ännu lefva, att få se det gamla bourbonska husets ende arfvinge åter bestiga Frankrikes tron. Wienertagblatt för d. 1 d:s tillkännagifver, att hertigen och hertiginnan af Chartres mottagits d. 28 sept. af grefven af Chambord i Frohsdorf, och att de lyckönskat honom i sitt och sin familjs namn med anledning af hans födelsedag. Franske utrikesministern de Broglies organ le Frangais skrifver i anledning af konung Victor Emanuels besök i Berlin: Bismarck sökte uppenbarligen att skrämma de konservative i Frankrike med Victor Emanuels resa till Berlin, Fastän den tyske rikekansleren vid detta tillfälle rönte det ifrigaste bistånd hos den radikala pressen i Paris, måste han likväl inse, att han alldeles förselat sin afsigt. Man har i Frankrike sysselsatt sig mycket litet med sammankomsten i Berlin, och vi veta, att den ej utöfvat det ringaste inflytande på vår inre politik. Vi visste för öfrigt, att denna politik hvarken nu eller hädanefter skulle kunna gifva någon makt anledning till allvarliga klagomål. Hvad man i Berlin drömde om, var en tripelallians, hvari Österrike skulle tagit del; men man räknade i denna punkt för mycket på de österrikiske ministrarnes naivetet eller medgörlighet. Kabinettet i Wien vet mycket väl, att det icke hotas af Frankrike, men väl af Ryssland. Bismarck skulle då hast en allians afslutad, hvars udd skulle turvis riktats mot Frankrike och Ryssland. Vi tro ej att Bismarck har så synnerligt brådtom med att lägga Rysslands hand i Frankrikes. Österrike tror sig vara den stormakt, som är närmast afsedd att bli föremål för ett fientligt anfall. Denna fruktan må komma att bekräfta sig eller icke; men säkert är, att Öster. rike med denna utsigt för ögonen gör sig ordning att icke stå oförberedt. Icke ett å! har förflutit sedan nederlagen 1866, utan at något steg tagits för den omorganisering a försvarskrafterna, som krigsministern baror Kuhn med kraft pådriiver. På senare tider har man egnat särskild uppmärksamhet åt om bildning at kavalleriet, hvilket städse vari Österrikes stolthet. En vigtig förändring är indragningen a de nio gränsregementena, hvilka ursprunglige! bildades af Maria Theresia såsom ett skyd mot turkarnes insall, de der nu för länge se