Göteborgsposten – 4 oktober 1873, sida 1

Veckokrönika. Det märkvärdigaste. — Solsken och vackert vå. — Stockholms-poem. — Gustaf Satter. — Den mska damqvartetten. — Bepyerböckska kapellet. — t nya hotellet vid Lilla Bommen. — Fiskhallen. Kusligt på Kallens gata. — Anekdot. Grefven af Paris har gratulerat grefven Chambord och Warberg har sått igen sin rberare! Se der två märkliga notiser af ot! Men det är nog icke det märkligaste, m veckan har haft att erbjuda, jätten Edrd Andersson — en mycket hygglig och lskapad skaraborgare för resten, fastän han r alla andra öfver axeln — är heller icke, stor han än är, det märkligaste. Icke helr Bickfords underbara stickmaskin, med andning af hvilken man i pompösa certifikat håller den visserligen ingalunda nya eller verraskande upplysningen, att nya fötter, lar och tår kunna stickas i gamla strumyx. Nej, icke ens att du sjelf, värde läsare, ler läsarinna bytt om bostad eller skall göra ot — lodie mihi, cras tidi — nej, det allra ärkligaste är obestridligen atf vi under den rflutna veckan bestått oss med fyra eller m klara och vackra solskensdagar. Fröjoms och hoppoms, att detta måtte räcka ännu ågon vecka! Vid en fest, Bom i onsdags af Stockholms kare å Hasselbacken gafs för vårt lands oktbaraste och mest ansedde medikus, prof. . H. Malmsten, upplästes nedanstående af rof. A. Andersson författade poem, hvilket vi vår, på verklig poesi så ytterst utarmade tid, teddela våra läsare, hvilka helt säkert i liket med oss skola känna sig angenämt tilltade af detta om verkliga skaldeanlag vittande, manligt högstämda och kärnfullt tankeigra språk: mr g— — — — — RDR Q OQ2 DU— SO OLM d — 2J — ZEO OL. L S A Se kring dig i vårt lag en stund! Hvad godt, hvad stort du vetat har Och hvad du verkat, hvad du var Har ombud här i denna rund: Bland egna tegar här du står, Här föll den sådd från år till år Som sträcker sina ax till slut Mot såningsmannen ut. Ty från den äldste bland oss här Och till den yngste ingen finns Som ej din stolta idrott minns Och ingen som förgäta lär, Hur högt ditt lärarkall du bar, Hur rik i råd och dåd du var, Med ledning lika snar till hands Som med exemplets glans. Det var ej pråligt lärdomskram, Det var ej formeln, torr och död, Metall det var, som du oss bjöd, Och som togs varm ur degeln fram: Det var ej lexan, stel och tung Men saftig forskning, spänstig, ung, Som diat ur naturens bröst Och hört sin moders röst. Ej talets konst dig brydde — men Hvems vann gehör om icke ditt? Om också i hvardagligt snitt Nog kändes Hippokrat igen: Bäst så han stod helt allvarsam Stack der bakom hans skuldra fram Ett barnaöga, himmelsblått, Som log så bjertans godt. Men främst du på din utpost fanns, Då handling kräfde mannen hel, Då räddningen var satt på spel, Om ögonblicket icke vanns: Då vågen fräste, stormen röt Och lifvets farkost redlös flöt, Bland bränningar på alla håll Kringkastad som en boll. Då var du i ditt element: Ju mera mulen faran var, Dess mera stod din genius klar, Som om sin kraft han bättre känt, Och der greps in med kämpatag, Som blixt på blixt föll slag på slag — För oss hvad väckelse der låg! Det var en bragd man såg. Men än din rustning, tung för två, Du lätt på starka skuldror bär Och än du friska lagrar skär Men icke för att hvila på: I dag din lärostol igen Står nyvigd, hur han grönskar än Och sådan han en gång skall stå Som minnesvård också. Den 8 april 1867 var det, som Gustaf Satter för första gången lät höra sig för svensk allmänhet vid en matin å frimurarelogen härstädes. Han tog sina åhörare med storm ocb grundlade här det stora rykte han sedermera förvärfvat sig inom vår svenska musikverld