Göteborgsposten – 2 oktober 1873, sida 1

Det sålunda föreslagna programmet följdes äfven. Middag serverades åt det unga paret i deras privata rum. Sedan bordet blifvit afdukadt, framtog marquisen skrifmaterialier och satte sig ner att skrifva ett långt och förtroligt bref till sina styfsyskon. I en lycklig brudgums hänryckta språk omtalade hen sitt giftermål och de omständigheter som dermed stodo i sammanhang. — Hvad de skola bli öfverraskade, då de få höra, att jag är gift! sade den unge marquisen, i det han gjorde ett uppehåll i sin beskrifning för att kärleksfullt betrakta sin unga hustru. Och hvad de skola bli glada sedan! Jag är ej så synnerligen förtjust i Gilbert Monk, lilla Bernice; men han är mig tillgifven och min mor tyckte om honom. Men Sylvia är mig så kär, som om hon vore min egen syster. — Är hon vackec? frågade Bernice i intresserad ton. — Hon anses vara mycket vacker, svarade marquisen, men hon motsvarar ej fullkomligt mitt skönhetsideal. Hon är älskvärd, kärleksfull och mycket qvinlig, förfinad till sina vanor och en fullkomlig dame. Jag hoppas, att du skall tycka om henne, Bernice. Jag önskar, att hon skall anse vårt hem såsom sitt, att hon eger en helig rätt till detta hem, och jag vet att du skall dela denna min önskan. Allt sedan min mor dog, har jag gifvit Sylvia ett årligt anslag af tvåhundra pund, liksom om hon varit min egen syster, då ränten af hennes enskilda förmögenhet endast utgjort hälften af detta belopp. Jag föreställer mig, att Sylvia hyser lika stor tillgifvenhet för mig som för sin bror,