Göteborgsposten – 30 september 1873, sida 2

i ningen och ståden. De ungo passera, och I CLibraltar har Madriderregeringen återfordrat i dem åt sig, men utan framgång tills i dessa dagar, då de af engelska regeringen utlemnats. Emellertid ha de upproriske, som börja lida brist i sin sästningsstad, sedan regeringstrupperna från landsilan afskurit staden all tilllörsel, åter sett sig nödsakade att upprepa försöket med att utskicka pansarfartyg tör att utpressa penningar och reqvirera lifsmedel. För detta ärdamål afgingo för något mer än en vecka sedan tvenne dylika fartyg, Fernando el Cattolico och Numancia, till Alicante, hvars innevånare uppmanades att utan motstånd mottaga de ovälkomna gästerna. De ville likväl icke ingå härpå, utan vände sig, då starka främmande eskadrar samlades på redden för att närmare följa händelserna, till dessas chefer med begäran om deras mellankomst. Amiral Yelverton aftvang då de upproriskes chefer, hvilka hotade med att bombardera den olyckliga staden, medgifvandet att lemna stadens innevånare fyra dagars frist för att kunna lemna platsen och berga sina dyrbarketer. Innevånarne pådrefvo nu försvarsarbetena och bortskickade en del qvinnor och barn, medan de britiske handlandena och andra i Alicante telegraserade till Eoglands utrikesminister, lord Granville, och sporde, huruvida det icke var en kränkning af folkrätten, att de upproriske bemannat sina pansarskepp med galerslafvar, och om det icke derför var anledning att förneka dem de rättigheter, som annars af neutrala makter tillerkännas hvarje krigförande makt, Derjemte förestälde de amiral Yelverton, att det var dem omöjligt att på fyra dagar bortföra sina egodelar från staden samt bådo honom utverka ytterligare uppskof; men amiralen gaf först ett undvikande svar. Alla de främmande konsulerna i staden offentliggjorde en protest mot bombardementet, endast den engelske konsuln nekade att underskrifva den, emedan han saknade instruktioner från sin regering. Den franske konsuln offentliggjorde ett cirkulär till alla de franska undersåtarne, hvari han uppmanade dem att förhålla sig neutrala, skydda sig så mycket som möjligt och berätta sör honom den skada, de måste utstå, emedan den franska regeringen skall i sinom tid fordra ersättning derför. Emellertid synas konsulerna ha utverkat ett ytterligaro uppskof om tre dagar af do upproriske. Desse, som fått underrättelse om, att engelska myndigheterna i Gibraltar till Madriderregeringen utlemnat de båda förut nämnda pansarfartygen, ansågo sig ej nog starka att kunna möta ett möjligt angrepp at dem, utan begåfvo sig med Fernando de Catolico och Numancia d. 23 sept. i all skyndsamhet tillbaka till Carthagena, följda af två engelska pansarfartyg, under det tre andra dylika qvarstannade vid Alicante, der äfven trenne franska pansarfartyg lågo och jemväl tyska, amerikanska och italienska örlogsmän väntades. Man började i Alicante andas lättare, ty man trodde, att de upproriske icke skulle våga att inför den bildade verlders främsta nationers flaggor skrida till sitt dåd, och man hoppades i det längsta, att dessa flaggora representanter icke skulle till sist tillstädja den nesliga handlingen af ett bombardement mot en fredlig stad, föröfvadt af en styrka, som ingalunda kunde erkännas för krigförande. Men detta hopp gäckades. De upproriske ville blott i Carthagena hemta ett tredje pansarfartyg Mendoz Nunez, för att, förstärkta med detta, kunna gifva ökad kraft åt bombarderingen och äfven möta det befarade angreppet af Madriderregeringens från engelska myndigheterna erhållna båda pansarfartyg. De upproriskes trenne pansarfartyg återkommo nu till Alicante, till innevånarnes häpnad, hvilka dock under fristen fortsatt med sina försvarsarbeten sedan de främmande eskadercheferna på ännu ett anrop efter gemensam öfverenskommelse svarat, att de icke ansågo sig berättigade att inblanda sig i saken. Den 27 d:s började de upproriske bombardementet. Ej mindre än 500 projektiler, deribland en mängd petroleumsbomber, träffade staden, som led stor skada. Ett telegram från Madrid uppgifver, att staden försvarade sig kraftigt och slutligen genom sin artillerield tvang insurgentfartygen att draga sig tillbaka, och skola två af dessa hafva lidit stor skada. Denna uppgift bör dock mottagas med försigtighet, ty det har förut af korresp. från Alicante berättats, att staden saknade artilleri för ett verksamt försvar med de starka pansarfartygen. Vi afvakta med oro vidare underrättelser. Vittoria och Almansa skola ha ånyo utrustats af Madriderregeringen och återvändt till Carthagena. Möjligen skall nu en sjödrabbning mellan regeringens och de upproriskes pansarfartyg följa. De senares belägenhet synes under alla omständigheter nu vara något prekär — och i sjelfva Carthagena växer det parti i styrka, som fordrar, att staden skall gifva sig. Från Spanien upprepas det för öfrigt att carlisterna uppgifvit belägringen at Tolosa till undsättning; någon egentlig strid synes likväl icke hafva vid detta tillfälle egt rum. 7000 carlister skola under Cucala, Santos och Mir hafva inryckt i Liria, ej långt från Valencia, och der upprättat en vapendepot. Från Liria ha do ryckt vidare mot Valencio, utan att möta något motstånd, och i så att general Moriones kunnat komma staden 1