15 rdr, är 8 rdr, qvartal 4 rdr, månad 1 frdr 50 öre, isnummer: 10 öre exemplaret. med gifvarnes åsigter, att af denna summa, på femte årsdagen af hans frånfälle, d. 28 september 1868, till Göteborgs Barnhem — en stiftelse, för hvilken han under den sista tiden af sin lefnad varmt intresserade sig — öfverlemna 1000 rdr att för inrättningens bästa af densammas styrelse fritt användas. Återstoden rdr 294: 25, jemnade till 300 rdr, skall användas till underhåll af minnesvården. Och så skall han, den oförgätlige vännen, som med mannens allvar förenade barnets fromma sinne, ega ej blott den minnesvård, som hans vänner derute på kyrkogården rest öfver hans kallnade stoft, många oskyldiga, föräldralösa små skola äfven i sina hjertan bevara minnet af honom, som i sina sista dagar strängade sin Davidsharpa till deras bästa, af honom, som just om Barnhemmet sjöng: Skydda det frö, det lilla, Som vi nedlägga här! Låt det få spira stilla, Gud, tills det frukter bär! När det med milda skurar, När det med vårligt ljus! Herre, din starkhets murar Bygg kring de svagas hus! Ju mindre man har af det goda, desto bättre lär man sig att värdera det och aldrig ha väl några fattiga solstrålar stått så högt i kurs som under den förflutna gråtmilda sommaren och den nu inträdda surögda hösten. Galanterihandlarno rifva sina hår i förtviflan ötver att icke så sälja andra, till hösttoilotten nu inkomna artiklar, än regnkappor, paraplyer och guttaperkagaloscher, damerna sjelfva börja tyna af och hänga hufvudet som brutna liljor, allt af brist på motion, men deras herrar säder och äkta män gnugga händerna af förtjusning och tänka i sitt sinn: Gudskelof, ändå en inbesparad styfver! Men — minsann, tittar icke solen nu fram på fullt allvar. ... Tänk bara, mine knipsluge herrar, om ni ändå skulle bli lurade! Lurade äro mångtusende i denna stund, hvilka hatt sin förtröstan och lit till messrs Jay Cook C:o, Fisk Hatch och andra fula fiskar, för att icke tala om alla bankfirmor och jernvägsaktiebolag i thet förlofvade landet Amerika. Anda till London har knuffen kännts, låtom oss hoppas att våra egna affärsmän deraf icke skola hafva ens den lättaste förnimmelse! Det finnes en badort på vår vestkust, vida berömd i vår nord för sin ypperliga badinrättning, sina stärkande bad, måttliga lefnadskostnader och hyggliga infödingar. Detta trefna samhälle, till hvars skuggiga parker mången ungmö och ungersven nu på höstsidan sänder en tacksamhetens (och saknadens!) suck för oförgätliga sommarstunder, har nu drabbats af en olycka som för några decennier sedan varit en omöjlighet, men som nu kanske närmast bör rubriceras som en samhällsolycka. Ty för några decennier gjorde man allmänt, hvad som nu endast hör till undantagen: man rakade sig sjelf! Men dertill är man i våra dagar alltför deqväm, alltför tids-vivellera4. Och så har det begifvit sig, att ingen stad i vårt land betunuuts varit så liten att icke åtminstone en individ der kunnat litnära sig med den lofliga sysselsättningen att tvåla till sin nästa och draga henne vid näsan. Så har äfven sjöoch stapelstaden Warberg hittills kunnat glädja sig åt att bland sina samhållsmedlemmar räkna en man, den der höll hakorna på den manliga delen at stadens befolkning släta och fina och då sagde Å personlighet ätven sysselsatte sig med hårets puts och ans, kunde man, åtminstone på söndagarne, framstå i ny, skön och adoniserad, pomaderad och friserad gestalt... Men, o ve! En vacker dag fann mannen af knifven och tången (rak)stugan för trång, rhan, säger stadens tidning, har ekuddat stoftet af sina sötter och rest bort från kunder och stuga samt lär icke vara att förvänte äter. Kort sagdt: han rakade i vig, allt hvad han kunde, och han kunde raka, han .... Bladet tillägger vemodigt: En efterträdaro i yrket önskas! Ja väl! Eljest äro alla hrr warbergsboer om en hals, tvungna att gå fram i tiden, lurfviga och skäggiga som Ernst Mahners Nachfolger?, som italienska eller gro kiska banditer, som kejsar Barbarossa och Holger Danske! Men stadens unga tärnor kanske tänka som så: Skägg är en vacker, en manlig prydnad. Vi ta våra gossar sådane som de äro, fria de bara, så ta vi dem orakade! Vi fästa ännu en gång vår musikälskande allmänhets uppmärksamhet på den konsert, som i alton gifves å Nya Teatern at kapellmästare Andreas Hallen med biträde af fru Anna Hallen, en musikälskare, hr Marschner samt Göteborgs Musikförenings orkester. Ett mera omvexlande och lockande program har icke på länge fägnat våra musikvänner, hvilka vi önska i afton måtte visa sig vara så många, att konsertgifvaren derigenom kan finna sina oaflåtliga bemödanden i den ädla tonkonstens tjenst i någon nämnvärd mån belönade.