Göteborgsposten – 26 september 1873, sida 2

modern gladde sig öfver, att hennes älskling skulle få njuta af all denna lyx, och att den var blott en försmak till den ännu större lyx, som var i beredskap åt henne, — Jag skulle cj bry mig om alla dessa saker, om de vore afsedda för min egen räkning, sade hon halft urskuldande; men Bernice tycks född för allt hvad som är vackert och priktigt, och efter sådana saker finnas till för alt vi skola ha glädjo af dem, kan det ej vara något ondt i att tycka om dem. Ej ens prosten hade någon invänning att göra mot denna åsigt. Förfriskningar serverades i kajutan, och den unge marquisen upptyllde värdskapets åligganden med utsökt behag. Festen förlängdes så mycket som möjligt, men då aftonens skuggor började falla tyngre, reste sig de båda gamla för att taga afsked. Detta afsked skedde ej med lätt hjerta å någondera sidan. Bernice hade gjort sina fosterföräldrars lif ljust och gladt och innan den unge engelske lorden några månader förut ankom, hade dessa fosterföräldrar varit allt för henne. Skilsmessan var mycket sorglig. Sedan afskedets stund var öfverstånden, kastade sig Bernice snyftande på en divan, och lord Chetwynd följde det gamla paret upp på däck, ner i båten och öfver till stranden. — Var god mot vårt barn, sade presten med en af snyftningar nästan qväfd röst, i det han tryckte lordens hand. Måtte himlen vara nådig mot er, i samma mån; ni är god mot henne! (Forts.)