Göteborgsposten – 26 september 1873, sida 1

(?KAue.J) AAQa—g — — — Riksdags-Kaleidoskop 1873. (sterblick och Vidräkning.) I Det är icke troligt, att någon ännu på länge skall befatta sig med att skrifva 1873 års riksdags historia, eller tilltro sig att ännu öfver nämnde riksdags åtgärder och beslut fälla något kategoriskt domslut: det måste öfverlemnas åt framtiden, hvilken ensamt förmår aflyfta det täckelse, som ännu döljer motiven till flera af denna riksdags märkligaste handlingar. Samtiden är deremot oförhindrad att rikta sin uppmärksamhet på och äfven att kommentera sådana tilldragelser, hvilka timat under, eller som ega nära gemenskap med denna riksdag, och hvilka alls icke äro invecklade, utan lätt öfverskådliga företeelser inom vårt politiska lif. Att 1873 års riksdag i flera hänseenden skulle bli mera märklig än åtskilliga af sina föregångare, betviflades väl icke af någon som reflekterade till situationen. En ny konung i sin fulla mandomskraft och med ett allvarligt sinnelag, hvilken haft tid att genom grundliga studier förbereda sig till det ansvarsfulla regentkallet, skulle nu börja sitt samarbete med den svenska representationen. Ingon anledning förefanns till den förmodan, att den nye monarken skulle antaga något annat regeringssystem än det, som af företrädaren blifvit följdt, och af hvilket landet redan skördat många goda frukter. Men otvifvelaktigt var dock, att äfven vid det nyligen skedda tronskiftet, likasom vid hvarje sädant, skulle af ganska många den frågan göras: Skall den nye monarken bibehålla den minister, som vid företrädarens frånfälle satt vid styret? Åtskilliga hyste sannolikt äfven den åsigten, att konungen borde förse sig med en ny minister, dels för att genast visa prof på sin politiska energi, dels tör att komma på god fot med det parti, hvilket vill gälla som ett uttryck af tänkesättet hos folket och tillika vill anses som det dominerande inom representationen. Åtskilliga företeelser vittnade äfven derom, att ett ingalunda ringa antal personer fanns inom och utom representationen, hvilka icke voro obenägna att ingå i en ny minister, om de dertill anmodades, så att den, som fick i uppdrag att bilda den, egentligen blott kom i förlägenhet vid valet emellan de många statsrådsaspiranterna. Emellertid bibehöll konung Uscar den vid tronskiftet fungerande ministören, ur hvilken endast excell. grefve v. Platen afgick, dock icke emedan Sveriges utrikespolitik undergått någon förändring, utan emedan det af sjöministern utarbetade och af konungen gillade förslaget till sjöförsvarete sammanslagning icke ötverensstämde med grefve v. Platens äsigter. Den andra märkliga företeelsen vid 1873 års riksdag var, att med den började för Andra kammaren en ny legislaturperiod, den tredje i ordningen efter det nya riksdagsskickets införande. Valen till denna kammare hade lemnat ett besynnerligt, men icke oförutsedt resultat. Af de 194 ledamöterna i denna kammare äro 56 från städerna och 138 från landsbygden. Af de sistnämnda tillhör 96 eller nära hälften af hela Andra kammaren de smärre jordbrukarnes — hemmansegarnos — klass. Redan detta förhållande måste ådraga sig synnerlig uppmärksamhet, enär obestridligt är, att ibland dessa 96 ktefinner. sig väl flertalet i afseende på intellektuella qvalifikationer på den ståndpunkt som är oförenlig med anspråken på en upplyst representant. Minst lika stor uppmärksamhet väckte äfven den omständigheten, att åtskilliga män med erkänd redbarhet, grundlig bildning och bepröfvad erfarenhet i allmänna värf, hvilka länge varit riksdagsmän, fallit igenom vid valen på landsbygden och att till deras efterträdare personer företrädesvis smärre jordbrukare blifvit utsedda, för hvilka det mångsidiga representantkallet var fullkomligt främmande och hvilka befinna sig på den grad af bildning, att de omöjligt kunna ega tillräckliga insigter och sjelfständigt omdöme i de många vigtiga frågor, till hvilkas afgörande de skola medverka, hvarföre desse, och många flera med dem, egentligen i kammaren motsvara hvad på teatern kallas Åstumma personer, men likvisst med den väsendtliga olikheten, att då de senare icke få befatta sig med spelet, så ha de förra den förpligtelsen att deltaga i voteringarne och kunna dorigenom gifva let afgörande utslaget. ——— nn