Göteborgsposten – 25 september 1873, sida 1

hanom i sin låga länstol, uppmärksamt lyssnande, då han för hvar mening han nedskrifvit uppläste den för henne. Presten, som redan passerat sitt sextionde lefnadsår, var af reslig och kraftfull kroppsbyggnad med ett ansigte, som tillkännagaf välvilja och godhet. Hans långa hår var grått. Hans gamla hustru, som äfvenledes hunnit gråna, hade ett mildt, behagligt, fint ansigte och ett sätt som tillkännagaf en omsorgsfull uppfostran. De båda makarne reste sig upp med gammaldags artighet, då lord Chetwynd och Bernice inträdde. Den unge marquisen hade, såsom han sagt åt Bernice, varit en daglig gäst i prestgården under sin två månaders vistelse på St. Kilda, och såväl mrs Gwellan som hans maka hade fattat verklig tillgifvenhet för honom. Nu låg dock ett helt ovävligt allvar i deras sätt, då de helsade honom välkommen, och detta undtöll ej hans uppmärksamhet. — Detta är sannolikt mitt sista besök i St. Kildas prestgård för det här året, sade marquisen sedan han tagit plats på en soffa. Det är tid att Sylvias segel hissas för hemfärden. Om vinden fortfar att vara gynnsam, måste vi segla i morgon. Den gamle presten vexlade med sin hustru en blick, som tycktes uttrycka, att han kände sitt hjerta lättare just genom denna underrättelse. — Vi skola förlora er, mylord, och sakna er, sade han; men ni har rätt, ni måste resa. Ert sällskap har varit mycket roande för oss, det har låtit oss få liksom en skymt af den bildade verlden. Vi skola ihågkomma