Göteborgsposten – 25 september 1873, sida 1

er med tacksamhet, och våra bästa välönskningar skola följa er. — Jag önskar mera än detta, mr Gwellan, sade den unge lorden rodnande. Jag har i dag kommit hit för att säga er, att jag älskar er dotter och för att hos er anhålla om hennes hand. De båda gamle studsade till vid dessa på saken gående ord. : — Jag hade ej förutsett detta, sade presten allvarligt. Vi ha varit blinds, min hustru och jag. Vi tyckte, att Bernice blott var ett barn. Hon är ej mer än sexton år, Först i dessa dagar har Caroline öppnat mina ögon för den stora förändring, som vårt kära barn verkligen undergått på sista tiden. Vi hade just börjat frukta, att hon älskade er, men vi kunde ej drömma om, att ni älskade henne. Ni är rik, förnäm och bör gifta er inom er egen klass. Ni skall snart glömma ert tycke för vår dotter, och detta skall säkert vara bäst för oss alla. — Skilnaden i rang mellan er båda är för stor för att medgifva eder lycka, tillade mrs Gvellan. — Det finnes ingen skilnad i rang, utbrast den unge älskeren ifrigt. Bernice ser lika förnäm ut som en prinsessa. Hon är en fullkomlig dame. Familjen Gwellan är en adlig slägt. — Sannt, mylord, sade presten suckande, och Bernice står oss lika nära, som om hon hade vårt blod i sina ådror. Men hon är ej slägt med oss. Har hon ej sagt er detta? Ah, hon vill ej gerna erkänna sanningen ens för sig sjelf, det kära barnet! Hvad Bernice personligen