Göteborgsposten – 24 september 1873, sida 2

het att jag reser ensam. Jag kom i dag hit för att bedja dig följa mig såsom min hustru. Jag älskar dig högre än allt annat i verlden! Bernice, jag skall ej resa utan dig! Han närmade sig henne, och hon flydde ej nu, såsom han nästan väntat, utan gick honom toärtom till mötes. Han tog henne i sina armar och tryckte på hennes läppar den första kyss, han någonsin tillåtit sig att taga af henne. — Jag kan ej låta dig lemna mig, hviskade hon. Oh, Roy, denna verlden skulle vara mörk utan dig! Huru har jag lefvat, innan jag lärde känna dig? Ännu en en vinter på S:t Kilda skulle vara outhärdlig för mig efter denna tid af lycka. Men du är rik och förnäm, Roy, och jag är blott en stackars öflicka. Skall du aldrig ledsna vid mig? Skall du aldrig blygas öfver mig? Skall du aldrig ångra den ädelmodiga kärlek, som förmår dig att göra mig till din hustru? — Kärleken utjemnar all olikhet i rang, Bernice, och du och jag äro jemngoda. Jag har penningar och en förnäm titel; du har intelligens, godhet och en underbar tjusningsmakt. Jag vill hellre vara din man än hela jordens konung. Mitt giftermål med dig skall vara höjden af jordisk lycka för mig och jag hoppas äfven för dig. — Men, Roy, hvad skola dina vänner säga? — Jag har hvarken far eller mor, sade den unge marquisen i halft sorgsen ton, och som mina onklar och tanter aldrig rådföra sig med mig rörande sina planer, kunna de knappt vänta, att jag skall rådföra mig med dem rörande mina. De som äro mina närmaste vänner kunna