En oktoberoftermiddag för några år sedan stod en flicka på spetsen af en bland de branta klipporna och blickade ut öfver viken och den stora oroliga Atlanten. Hon var knappt sjutton år gammal och fri som foglarne, hvilka kretsade öfver hennes hufvud. Hon var ej skön — hon var för spenslig och mörk för att kunna kallas skön — men det låg liksom ett löfte om skönhet, någonting täckt och älskligt i det lifliga unga ansigtet, de friska läpparne och fint bildade dragen. Hon var brun som en zigenerska, lätt och smidig som en sådan, och ett zigenarlikt behag låg i hela hennes smärta gestalt och djerfva hållving samt en viss naturlig höghet i henues öppna och och ädla anletsdrag. Hon var känd såsom Bernice Gwellan, adoptivdotter af Rev. David Gwellan, pastorn i S:t Kilda. Hon hade tillbragt näston hela sitt lif på ön. Hon hade ej minne at några andra stränder än dessa skarpa skär, af några andra menniskor än de råa innevånarne på S:t Kilda. Men hon var ej lik dem. Den gode presten och hans hustru — den förre af walesisk slägt, den senare en skotska — voro af god börd, väl uppfostrade och fint bildade. Hängifna sin religion hade de offrat alla förhoppningar på verldslig utmärkelse och så att säga begraft sig sjelfva på denna isolerade plats, nöjda att lära och predika för sina anspråkslösa församlingsbor, motseende sin belöning i ett tillkommande lif. Det värda paret hade gifvit sin unga skyddsling en omsorgsfull uppfostran, lärt henne musik, språk och alla de talanger de sjelfva inhemtat. Hon var en tacksam lär