signal började hon stiga ner, hoppande från klippstycke till klippstycke likt en stenget, under det han gaf akt på hennes rörelse med hämmad andedrägt och liflig oro. Slutligen, i samma ögonblick båten stötte mot stranden, stannade Bernice i en naturlig grotta, från hvilken nedstigandet till stranden ej var svårt. Denna grotta var, efter hvad det tycktes, hennes favoritplats, ty dess skrofliga golf var betäckt af mattor, flätade af sjögräs, och åtskilliga poetiska arbeten lågo här och der i klippfördjupningarne, liksom äfven en gitarr af det utsöktaste arbete. Det var här den unge marquisen några ögonblick derefter fann henne. Han kom upp för klipporna och ropade henne vid namn, hvarpå hon i stillet för svar slog några ackorder på sin gitarr. Han trädde in i grottan och nalkades henne med utsträckta händer men hon drog sig skyggt tillbaka, och för hvarje gång han förnyade sitt försök att närma sig henne, undvek hon honom med några koketta rörelser, tills han i misslynt ton utbrast: — Bernice, är det på sådant sätt du välkomvar mig? Du är lika skygg för mig som den der ejdergåsen — du har aldrig ens låtit mig trycka en kyss på dina läppar — och dock har du sagt, att du älskar mig. — Flickor mena ej allt hvad de säga, afbröt Bernice trotsigt. Jag undrar hvad som kan ha fört er hit i dag, lord Chetwyad? Men eftersom ni är här, så låtom oss sluta läsningen af Mand. Å Den unge lordens ansigte blef blekt och sorgset. Han var mycket vacker, efter den rena sachsiska typen, med ljust hår och blå ögon samt små gula mustascher, som