Göteborgsposten – 23 september 1873, sida 2

gammalkatolska intressena 1 Berlim, till rörelsens verklige chef. Det är honom kongressen i Constanz har att tacka för sin strängt nationala karakter. Det franska bladet tillägger, att de franske gammalkatolikerna ej komma att samverka med de tyska, utan komma att gå sin egen väg på den sanna trosfrihetens område, utan statens inskränkande band. De tyska tidningarne vilja gifva hela schismen utseendet af att förskrifva sig från brist på tillräcklig kunskap om franska språket hos de båda från kongressen utträdde fransmännen. . Huru som helst, en beklaglig national åtekilnad har inträdt bland de liberala katolikerna på ömse sidor om Rhen; och den skall ingalunda gagna frihetsrörelsen inom katolska kyrkan. Hela Spanien har nu af Castelar förklarats i belägringstillstånd. d. v. s. regeringsmyndigheterna kunna gripa hvem helst de anse misstänkt för upproriska stämplingar; och Castelar har sjelf medgifvit för cortes, som han hemförlofvade, att Don Carlos nu räknar en arms af ej mindre än 50,000 man. Detta medgifvande vittnar om de onekliga framsteg, som den carlistiska resningen gjort, hvarför ock en öfversigt af dess utveckling torde vara på sin plats. . Det nu pågående carlistkriget förbereddes med stort tålamod och ihärdighet. Misslyckandet af Don Carlos första försök kort förut hade beröfvat pretendenten all kredit, hertigen af Modena ville ej lemna honom några penningar, grefven af Chambord ogillade resningen, det gamla carlistpartiet uttalade högt sitt missnöje, de franska logitimisterna höllo sig på afstånd och hr Thiers tycktes till råga på olyckan vilja noga bevaka gränsen. Deremot kunde Don Carlos räkna på popularitet för sin sak i de pyreneiska deparmenten, hvilket äfven inverkade på dervarande franska tulltjenstemän, gensdarmer etc. Pretendenten kunde således räkna på en operationsbasis, hvilken var desto säkrare, som den låg i Frankrike och således utom håll för den spanska armån. De enda vapen, öfver hvilka Don Carlos förfogade i sistlidne december månad, voro de, som det första upprorets soldater kunnat undandraga efterforskningarne af Amadeos polis, samt 3-400 gevär, hvilka inköpts före nederlaget och gömts nära Biarritz. Då Don Carlos ansåg sig böra taga sin bostad nära gränsen, slog han sig ned 800 meter från Bayonnes befästningar. En hop forna högre officerare, bland dem Lizaraga, Argonz, Rada, Gamendi och redan kända cabecillas, bodde i Pau, Bayonne, Biarritz, Saint Jean de Luz, hos fransmän hvilka på det sorgfälligaste bevarade deras hemlighet. De spanska medlemmarne af juntan inflyttade under lånta namn i ett af Bayonnes främsta hotell; en annan carlistjunta hade slagit sig ned i Perpignan. Gränsen passerades redan då hvarje natt af verksamma och tillgifna agenter, af vapensmugglare, af chefer hvilka på förhand försäkrade sig om rekryteringen af friskarorna. I Catalonien hade det förra carlistupproret aldrig blifvit riktigt undertryckt. En ryktbar partigängare, Saballs, f. d. major vid påfliga armen, höll sig qvar i bergen och undgick endast genom öfvermenskliga marscher regeringstruppernas förföljelser. D. 12 dec. 1872 gingo 32 beväpnade män öfver gränsen till franska departem. Basses Pyrenees mellan Ainhoa och Urdax; det var början till det andra carlistfälttåget. 400 män, väpnade med chassepotgevär, stötte i början af februari d. å. till Dorregaray vid Dancharineabron. Dorregaray, som af Don Carlos utnämnts till generalkapten öfver de fyra norra spanska provinserna, visste att genast gifva den kungliga saken en utomordentlig stöt framåt, gynnad som han för öfrigt var af den spanska republikens första förvirringar. Händelserna skaffade Don Carlos någon kredit i London. Han begagnade sig deraf till att inköpa 1000 gevär. I början af mars månad hade Dorregaray omkring 2500 man under sitt befäl, och den fanatiske presten Santa Cruz hade lyckats att samla under sig en skara af 4 till 500 man. Andra skaror hildades i Navarra under Martinez, i Biscaia under Velasco, i Guipazcoa under Lizaraga. Ea framgång vans vid Montreal, och nu reste sig hela norra delen af Spanien samt begärde vapen. 12,000 gevär fördes i land under två månader, och general Elio inträdde i Navarra för att riktigt ordna operationerna samt skapa Don Carlos arme. Striderna vid Lecumberri och Port-Eraul försägo denna armökärna med dess artilleri. Då slutligen den ötverenskomna dagen var inne, följdes Don Carlos till gränsen at tvenne vänner. I Catalonien hade Don Alfonsos och hang hustrus närvaro i spetsen för skarorna redan gifvit stor utbredning åt carlismen, understödd af den indisciplin som general Contreras predikat i Barcelona samt Cabrinettys nederlag och död vid Alpens. Senare framkallade kantonalrörelsen inom städerna i södern en carliströrelse i bergen, och Cucala lyckades i provinsen Valencia samla mer än 3000 man. Don Carlos har alltsedan sitt intåg i Spanien gynnats af lyckan. Han har 25,000 man i norra provinserna, 10,000 man i Catalonien och 15,000 man på andra olika håll. 15,000 nya gevär ha i dessa dagar inköpts i Eng