Göteborgsposten – 19 september 1873, sida 2

Från Utlandet. Vi hafva upprepade gånger framhållit, huru den nuvarande engelska regeringen börjat mer och mer förlora sitt fotfäste inom den allmänna meningen i landet, hvarpå bevis ligger i utgången at de kompletteringsval till parlamentet, som anställas och hvilka alla gifva seger åt de konservativa. Denna märkliga omständighet sysselsätter äfven mycket den ledande europeiska pressen, och innehåller nu senast den franska Journal des Dåebats en intressant ledande artikel, i hvilken bl. a. yttras: Det skall nu blifva svårt för äfven de mest partiska liberala att förneka, det en konservativ reaktion föregår i England. Antingen man känner sig glad eller ledsen deröfver, måste man dock medgifva, att den visar gig på ett ovederläggligt sätt. Sjutton val ha betecknat lika många nederlag för de liberala, och dessa val ha försiggått, under de mest olikartade omständigheter, i stora städer ochji grefskap, i små köpingar och i befolkningens stora centra. Det är omöjligt att, så som man i början gjorde, förklara dessa resultater at lokala inflytanden, eller at den splittring, som här och der visade sig inom det liberala partiet, så att det uppstälde flere kandidater, eller slutligen af valmännens likgiltighet. Då man ser utgången af så många val under de de mest olika förhållanden, måste wan medgifva, att en förändring timat inom den allmänna meningen i Eovgland. Journal des Debats förklarar detta omslag i det väsentliga härleda sig från medelklassens fruktan för den socialistiska rörelsen och de stora, alltjemt växande arbetsinställningarne. Det tjenar till intet att vilja dölja, säger bladet, att arbetaren efter de lyckligt utförda strikes i allmänhet arbetat mindre och druckit mera. Arbetslönens tillökning har städse åtföljts af en lika stor tillväxt i förbrukningen af starka drycker. Men om vi skulle nämna det medel, som mäktigast bidragit till den antiliberala agitationen i England, så skulle vi anföra stenkolen. Kolgrufvearbetarnes striker, hvilka nästan alltid drifvit priset i höjden utan att öka produktionen, hota för ögonblicket med att beröfva England dess gamla industriela aupremati. För några några dagar sedan bekräftade Times med bitterhet, att det engelska jernet redan var utestängdt från den amerikanska marknaden på grund af den nyligen inträdda prisförhöjningen, och att efter jernet skulle följa andra saker; ty stenkolen äro själen i nästan hvarje industrigren. Huru kan man då förvåna sig öfver, att den engelska borgarklassen, hvilken ser sig på samma gång hotad i sitt personliga välstånd och sin patriotiska stolthet, blir rädd för demokratiens framsteg? Man behöfver för öfrigt ej vara någon välmående borgare och engelsman för att törstå, att de nya samfundslagren tänka uteslutande begagna sina politiska rättigheter till förmån för sina materiela intressen, vare sig att de uppfatta dessa riktigt eller oriktigt, och att de icke skola afstå ifrån privilegier, hvilka de en gång förvärfvat, huru skadliga dessa privilegier än kunna vara för det allmänna bästa. Man kan i sjelfva verket ej af de nya samhällslagren vänta den oegennytta och sjelfuppoffring, som den franska aristokratien visade i ett minnesvärdt ögonblick. Den liberale engelsmannen, som ser sig glida utför det demokratiska sluttande planet, på hvilket det är omöjligt att gå upp igen, tyckes nu försöka att stå stilla eller åtminstone hålla igen. Oaktadt vår gamla liberalism kunna vi hvarken undra häröfver eller göra den engelska medelklassen förebråelser härför. Tiden skulle emellertid visa, huruvida den engelska medelklassen skall vara lyckligare i sin kamp mot demokratien än den engelska aristokratien varit i oin kamp mot samma medelklass. Det är, såsom ock det franska bladet anmärker, omöjligt att vända om igen, och å andra sidan har af det gamla så mycket rifvits ned, att det nuvarande tillståndet, hvilket hvarken är det ena eller andra, svårligen kan upprätthållas. Den tid tyckes ej vara långt aflägsen, då demokratien skall strömma in i Underhuset. Efter det så många af de bålverk, som hindrade demokratien från att bemäktiga sig herraväldet, blifvit förstörda, tyckes det ej finna någon sannolikhet för, att de nya samfundslagren skola sörblifva stående framför de små skansar, hvilka äro qvar och bakom hvilka den konservativa delen af medelklassen nu söker sin tillflykt. Den engelska aristokratien är i denna kamp medelklassens naturliga bundsförvandt, men dess roll är i följd af flera samverkande omständigheter f. n. ansenligt reducerad, och dess bistånd gör motståndet icke synnerligen starkare. Äfven den engelska aristokratien har smakat rörelsen och ibland sökt att öfverflygla sina medtäflare genom demokratiska eftergifter; den är osäker och vacklande, och dess ställning grundar sig på en del onaturliga förhållanden, såsom t. ex. jordegendomen, hvilka omöjligen kunna bibehållas, utan måste falla och derför göra dess allians mera tryckande än gagnelig. Det är emellertid ett intressant skådespel, som England i närvarande stund företer i flera hänseenden och hvilket vi skola anse det för en pligt att närmare följa i dess olika