Göteborgsposten – 18 september 1873, sida 2

VU vI UN : : arm:t: ( AM PP JFFAA— enna fråga. De behagade vända sig till vederböande ordförande i sundhetsnämnden eller sundhetsnspektorn. Från Utlandet. I går anlände Victor Emanuel, Italiens conung, till Wien, der han rönte ett hjertligt ch furstligt emottagande. Kejsar Frans Joef var sin höga gäst till mötes vid jernvägstationen och åkte derifrån med honom, ätöljd af erkehertigarne och en talrik svit, till cejserliga slottet Hofburg, hvilket stälts till conungens förfogande under hans vistande i Wien. I dag skulle en familje-middag gifvas. morgon skall konungen, beledsagad af kejaren, besöka verldutställningen, hvarefter gaamiddag gifves och en balett afslutar dagens estlighefer. D. 20 d:s eger jagt rum i Laxonburg, och följande dagen jagas äfven iden kejsorliga djurgården, hvaretter th intages en famille i Schönbrunn. D. 22 afreser konungen till Berlin. En wionortidning bar uppdragit följande porträtt af den italienske konungen: Vietor Emanuels ansigte känner hela verlden, likasom en gång Napoleon III:s — af karrikatyrer. I verkligheten är konungen af Italien en bredaxlad, undersätsig man, med ett stort hufvud hvars ansigte har ett mycket fryntligt uttryck. De väldiga, karakteristiska mustacherna och kindskägget äro nu starkt grånade och ej mera så yppiga som förr. Figur och aneigte äro föga italienska, och äfven de artigaste hofmän ha aldrig kunnat finna, att han liknar en Apollo. Deremot eger Victor Emanuel en egenskap, som bör högt skattas hos hvarje man, noml. personligt mod. Han har upprepade gånger aflagt bevis derpå, såväl vid utöfningen af sin älsklings sysselsättning, vildsvinsjagterna i skogen San Rossore, som på slagfältet. Vid Palestro måste man flera gånger slita honom lös ur den ögonskenligaste fara, och äfven vid Solferino vågade han sig in i värsta striden. Han hyser blott för en sak afgjord truktan : för stelt prunk, för allt ceremoniöst, för alla sådana statstillfällen, der han måste uppträda liksom med krona på hufvudet. Vid sådana tillfällen kan han, enligt försäkringar af hans omgifning, få riktig rampfeber. Om det på något sätt låter sig göra, begifver han sig i sista ögonblicket bort och sparar sig omaket. I sina lefnadsvanor är Victor Emanuel den enklaste, jemnaste borgare. Hans måltid består af en kötträtt, helst sådant vildt som han sjelf skjutit, frukter och en flaska af landets vin. Han är ej född till gourmand, hans förakt för kokkonsten väcker hotkockarnes förtviflan. Då Florens var hufvudstad och han hade sin bostad i Palazzo Pitti, lät han praktrummen i första våningen stå tomma och inqvarterade sig sjelf i ett par rum på nedra botten. På samma sätt bor han äfven i Quirinalen i Rom, hvilket palats främlingarne kunna bese, utan att det ringaste störas af konungens närvaro, ty han har endast förbehållit sig tre små gårdsrum, hvilkas inredning är mer än enkel. Vi hafva nämnt, huru Victor Emanuel äter och dricker; vi böra icke förtiga, huru han rökar. Han rökar såsom italiensk patriot Cavoura — dessa förfärliga cigarrer som kosta fem centesimi (c:a 4 öre) stycket och så starkt förpesta Italiens rena luft. För sig sjelf, mellan fyra väggar, njuter kanske äfven Victor Emanuel i likhet med okrönta menniskobarn mången gång af en IIavannah — ofkentligen ser man honom endast med Cavouran i munnen. Maa möter honom ofta på gatorna, isynnerhet i öfre och mellersta Italien, i Turin, Milano, Genua eller Florens. Han går vanligen ensam och incognito, i enkel borgerlig drägt. Visserligen känner hvarje barn honom, men man brukar göra honom det nöjet och låtsa, som om man icke känner honom. I Turin utgjorde hans aftonvandringar, ofta i de fattigaste och aflägsnaste qvarteren, dagens samtalsämne. Victor Emanuel spelade vid sådana tillfällen rollen af en modern Harun-alRaschid, han öfvertygade sig med egna öron om stämningen bland folket, med egna ögon om den blomstrande skönheten hos landets döttrar. Drottningen skall icke alltid kunnat rätt förstå dessa studier, och senare har den sköna Rosina, såsom grefvinva af Mirafiori bekant äfven i vidare kretsar, tillochmed ofta gjort sin höge vän bittra förebråelser derför; men Victor Emanuel lät sig deraf icke förhindras från att hylla skönheten, hvar helst han fann den. Hans lifliga beundran för qvinnan gaf honom en gång tillfälle att på ett ganska egendomligt sätt göra sig förtjent af tillnamnet Re Galantuomo. En öfverste — den stackars gamle öfversten, han tog sig en ung hustru— var svartsjuk på sin monark, vare sig med eller utan skäl. Han utbad sig audiens och begärde sitt afsked. Konungen ville veta skälen, öfversten förteg dem icke. Ni tror eder husliga ära vara kränkt af mig, sade Victor Emanuel, jag vill gifva eder upprättelse. Sagdt, och han tog tvenne pistoler ned frår väggen samt räckte öfversten den ena. Jag kan ej skjuta på min kung! sade den gamle soldaten. Nå, omfamna mig då, herr general! utropade konungen — och den sålunda befor drade gjorde det under djup rörelse. Mera bekant än denna anekdot, för hvars äkthet man i Italien sjelf gått i god för 088 är samtalet mellan Victor Emanuel och der z oo ps TD 2 ee 22 PoaaansnAR RA — Mm me ee dt AA KJ AA DD —WLO — — HA AA V 0:W2 — 2— — — 8 FE —22 AF vt