Göteborgsposten – 18 september 1873, sida 1

Derefter kläder han sig, begifver sig på hemvägen med sina vänner, går in på ett ställe i förbifarten och dricker ett glas absinth, och hunnen till sitt hem sätter han sig ner för att skrifva ihop sin krönika för nästa dag; men häremot protestera hans vänner harmset och bestämdt, tvinga honom att gå till sängs genast och taga det mest högtidliga löfte af honom, att han ej skall stiga upp igen då de aflägsnat sig. M. Tartine lofvar motsträfvigt, och stirrande in i eldstaden, hvarest kolen efter en bokvedsbrasa hålla på att dö ut, inslumrar han kort derefter och sofver den rättfärdiges sömn. Vintermorgonen bryter gråkall in öfver Paris, då de två vännerna åter infinna sig i en rymlig droska och med en läkare i sällskap. Läkaren är det fördystrande elementet i dessa episoder. Han granskar er, tyckes taga i tyst öfvervägande, huru mycket blod det kan finnas i edra ådror och röjer genom sin utstående rockficka, att han fört en låda kirurgiska instrumenter med sig. Då han sedermera skakar hand med er, är det ingenting som hindrar honom från att sträcka ut sitt pekfinger, så att det kommer i beröring med er puls, och med en röst som låter likt en själaringning, eburu den är ämnad att vara uppmuntrande, säger han: Ni duger. (Forts.)