Göteborgsposten – 18 september 1873, sida 1

allt, säger fäktmästaren. Nu då, fall ut! och denna gång gör M. Tartine ett så konstmessigt utfall, att hans klinga böjer sig som en halfcirkel och ser ut som om den skulle gå af. Bra, ropar fäktmästaren, men nästan för bra; om denna stöt blefve parerad, skulle ni komma ur jemnvigten och ej hinna betäcka er i tid. Se här, och blixtsnabbt är M. Tartines klinga slagen åt sidan, och innan han kan parera är han träffad alldeles midt för högra lungan. Han skrattar. Om min motståndare vore lika snabb som ni, skulle jag göra mitt testamente i afton. Stabsofficerarne äro alltid goda kliagor, Svarar fäktmästaren. De ha ingenting annat att göra än öfva sig. Er kapten Spadasse är en svår karl, jag känner honom; men bry er ej om det; blicken stadigt riktad mot hans panna, och jag ansvarar för er. Med denna tröst tager M. Tartine af sig fäktmasken, under det fäktmästaren i ett stycke flanell virar in ett par nätta värjor, som han välvilligt lånar ut till sina elever vid sådana tillfällen som det närvarande och hvilka, efter hvad han påstår, gjort ett betydande antal åderlåtningar i sina dagar. M. Tartine känner igen dem för att vara gamla vänner och öfverlemnar dem till herrar Plumeau och de Linga.