Göteborgsposten – 17 september 1873, sida 1

— — ————— — — äR—— skuldror. Är det löst? ropar hon i triumf i det hon fattar tag i journalistens hand och för den in i de silkeslena massorna. Och dessa, äro de lösa? tillägger hon i det hon trycker med fingrarne mot tandraden. vill ni svara mig, min herre? äro de lösa? Nej, ropar M. Tartine, inför hela verlden. skulle jag kunna försäkra det. Nå väl, sitt då ner och skrif en vacker ursäkt som måste komma in i tidningen redan denna dag, säger aktrisen, i det hon halft ond, halft skrattande börjar ligga upp sitt hår, och då hon ser att M. Tartine sätter sig, tilllägger hon i näpet befallande ton: -Öch så en sak till; ni kan nämna några ord om hvilken smulgråt min direktör är, som gifver mig ett så litet arvode, och varna honom för ryssarne och engelsmännen som kunna komma och gifva mig anbud och vinna mig äfven, ifal han ej visar sig mer liberal. Nästa dag återkommer hufvudredaktören, och på byrån finner M. Tartine honom, blek, men synbarligen resignerad. En skrifvelse har nyss anländt från guvernören i Paris, hvarigenom försäljning af Dagen blir förbjuden på de offentliga gatorna till följe af en artikel kallad Prietorianism. Anmälon om åtal för smädelse har nyss ingått från direktören för en teater, och Dagen har af tre morgon