Göteborgsposten – 17 september 1873, sida 1

Ursäkta, min herre, yttrar denne i snorfiaort lande ton i det han för att ha reträtten beö tryngad håller halfva delen af sin kropp utom dörren, ty den tillfällige redaktören ser verkligen vild ut — Åursäkta, men damerna derute säga att de ej vilja aflägsna sig, och de komma nu båda två! M. Tartine rusar upp med en interjektion 1 som det är onödigt att återgifva; men i samma ögonblick blir han stående tyst och beundrande, ty den främsta af de båda damerna har lyftat upp sin slöja, och han har känt igen en af de vackraste aktriser i Paris. Denna dame tyckes dock ingalunda så belåten med honom som han med henne. M. Tartine, utbrister hon, Åni har en dramatisk kritiker som ej är värd, hvad det rep skulle kosta, hvari man borde hänga honom. Har man väl någonsin sett något sådant i tryck som det som står i er tidning igår — ja, igår säger jag. Hör ni? Och slitande sönder tidningen i sin ifver att veckla upp den med sina handskbeprydda små händer fortfar hon: IIan anklagar mig för att ha löshår, och derjemte misstänker han, att jag bar löständer. Löshår och löständer! Se nu sjelf! Och innan den försagde M. Tartine kan ana hennes afsigt, tager hon af sig sin hufvudbonad och ner strömmar hennes hår i glänsande kaskader öfver hennes