Göteborgsposten – 16 september 1873, sida 1

af ordentligt aflönade yngre prestmän i stället för hjelpprester, som de stundom mot sin vilja få emottaga. Reformen innebure dessutom på det hela: taget endast en återgång till meningen i ännu gällande kyrkolags kap. 19 SS 1 och 6 om kallelse till prest och om hvilka biskop eger att till prest viga. Det är sant, att frågan om orkeslösa prestmäns pensionering äfven står i nära samband med denna fråga, men vi tro att detta sammanhang icke är så oupplösligt, att ju icke åtskilligt kunde göras för vårt obefordrade presterskap, redan innan detta synbarligen ännu alltför svåra problem blifvit bragt till lösning. Då det sålunda är vår lifliga önskan, att det af domprosten Linder väckta förslaget måtte leda till någon hemställan till vederbörande från kyrkomötets sida, må vi lika lifligt erkänna det befogade i biskop Björcks förslag, att inga examina i profana ämnen måtte förekomma för prestkandidater. Vi känna ej rätt innehållet i hr biskopens motion, men om den afser den examen, som af de från universitetet afgångna prestkandidaterna aflägges inför stiftskonsistorierna, och om den inrymmer förutsättningen af en examen vid akademien, sådan som den domprosten Linder påyrkat, så anse vi ingenting mera berättigadt. För egen del må vi, efter hvad vi känna om den i fråga varande examen vid domkapitlen, vidgå, att ingenting kunnat mera likna ett dåligt palliativ, som pekat på bristerna utan att vara i stånd att afhjelpa dem. Men då vi fattat såsom ett ovedersägligt önskningsmål, att vårt lägre presterskaps ställning måtte blifva en annan än den nuvarande, innefattas häri den oförgripliga tanken, att våra prester i allmänhet borde, mera än hittills varit händelsen, sättas i stånd att bättre fylla de fordringar, som en ny tid och nya förhållanden ställa på dem. Mer än en gång har man yrkat derpå, att presterskapet måtte befrias från en mängd verldsliga bestyr, som nu taga dess tid alltför mycket i anspråk. Mer än en gammaldags prest är med skäl bekymrad öfver Åde nya påfunden och en mängd göromål som icke tillhöra själavården. Vår nya riksdagsordning var bland annat ett uttryck af den allmänna meningen rörande lämpligheten deraf, att presten på grund af embetet skulle deltaga i det politiska lifvet. I administrationens hand är han dock fortfarande på flera sätt ett verktyg, och detta förhållande är allmänt öfverklagadt. Denna klagan har äfven låtit höra sig vid riksdagen, och nu har domprosten Sonden vid kyrkomötet ingifvit en motion om presterskapets befrielse från en del verldsliga göromål, ett förslag som vi, äfven med endast en ytlig kännedom om dess sytte, anse vara ett uttryck af en tidsenlig uppfattning af hvad som börer till prestens kall och hvad man af honom har att fordra. Våra läsare erinra sig tvifvelsutan, att vid senaste kyrkomöte en revision af presteden föreslogs. Vi hafva ännu icke sett något sådant förslag framstäldt vid detta möte, men biskop Björck har väckt motion om inskränkning af de presterliga ederna. Det är också i tanning besynnerligt, att nästan bland alla modborgare presterna oftast äro ålagda att svärja. Man kunde nästan tyda denna omständighet såsom ett tecken dertill, att man hyser för litet förtroende till deras heder och till deras pligttrohet. Det gamla bruket har redan för länge här fått qvarstå, och det är tid på, att det åtminstone inskränkes. Vi vilja icke nu yttra oss om detta ämne i allmänhet, men vi tänka, att ett enkelt löfte af en upplyst andans man borde hafva helgden af en ed och såsom sådan emottagas. I hvarje fall är det myckna svärjandet alldeles icke uppbyggligt eller högtidligt och på intet sätt egnadt att vare sig binda fastare eller ingifva mera vördnad eller förtroende.