Göteborgsposten – 13 september 1873, sida 5

yttre medel som användas desto större fordripgar måste man ställa på den fond af pathos, som medlen skola understödja. Då Rachel rasade som Phedra ryste åskådarne, men en skådespelerska, som inhemtar hennes metod i andra eller tredje hand och drager den på sig som man tager på sig en klädning, kan på sin höjd skrämma barn. En recensent i Wien har träffande uttryckt skilnaden mellan m:ll Wolter, en annan bekant, utmärkt tysk skådespelerska och m:ll Ziegler genom att säga, att han föredrager en lefvande katt framför en uppstoppad lejoninna. I första akten imponerar Clara Ziegler, i den andra frågar man sig sjelf om det verkligen är dramatisk konst eller teaterhumbug, och i den tredje gäspar man, som vid läsningen af en bok, hvilken man kan utantill. Ty hos en vulkan är det väsentliga icke rytandet utan den inre elden, som talar genom detta. Vulkanen är emellertid nu slocknad och ett dårhus innesluter den konstnärinna, hvilken som Medea, Phedra och Iphigenie hänfört tusentals åskådare. Måtte man dock kunna hoppas att förnuftets gnista ännu en gång hos henne måtte flamma upp till en klar låga, att icke Clara Ziegler till skada för den dramatiska konsten i allmänhet och den tyska isynnerhet för alltid afträdt från skådebanan?