Göteborgsposten – 13 september 1873, sida 5

styrka, försvinna alla andra personer på scenen. När man ser hennes prestationer, föreställer man sig att det endast är genom ett misstag, som hon kommit att uppträda i det rociterande skådespelet, hvaremot hon skulle vara oersättlig som medlem af en Jean Depuis eller Rappos akrobatsällskap. Den moderna italienska operans tragiska framställning ger endast en svag föreställning om med hvilken bred pensel hon målar sina taflor och till hvilken grad den finare individualiseringen i replikbetoning och mimik äro för henne likgiltiga. Hon älskar isynnerhet att framhviska en sats i galoppad-tempo för att derefter plötsligt framstöta ett enstaka ord eller stafvelse i ett långt utdraget skri, som beledsagas af on dertill svarande åtbörd och som kommer åskådaren att spritta till af förskräckelse; eller hon visar hvad hennes röst duger till genom att i ett endå ord genomlöpa en hel oktav af toner. Tout les genres sont bons sauf les ennuyants och huru ogerna man än kan önska att se en i sig sjelf onaturlig stil genomförd som regel vid en teater, kan det icke nekas, att det under hvarje form, som ett eminent geni behöfver för att utveckla sig, kan uppnås mäktiga verkningar. Men vilkoret härför är att det ena svarar emot det andra och ju starkare