hvars namn han icke kände, men som han förmodade vore densamma som tjenstemannen kallade fru Goldschmidt. Svårare var att bekämpa de vittnens berättelser, som intygade att den anklagade var en af de två eutlänningark, som den 9 juni tillbragte natten i Wegby och d. 10 tillhandlade sig rep af hampa i Reigate. Kyparen i Wegby hade två dagar sett främlingarne och i den anklagade igenkänt den ene af dem. Men detta igenkännande hade skett blott småningom och i fängelset hade han, då Kranz vistades bland de andra fångarne, i två timmars tid förgäfves sökt sin man. Först vid tredje förhöret, sedan han erhållit kännedom om andra vittnens intyg hade han förklarat sig igenkänna Kranz såsom den han sökte. De öfriga vittnena hade blott en kort stund sett de främmande; alla hade företrädesvis fästat sig vid det främmande språket, och med ett undantag påstodo nu alla endast, att en allmän likhet egde rum melJan de obekante oeh den anklagade. Denna svaga sida i anklagelseakten erhöll också omsider en svår stöt genom trenne vittnen, som försvaret framställde, och hvilka äfven hade sett de misstänkta främlingarne, men bedyrade, att deu anklagade var ingen af dem. En trädgårdsmästare i Wegby vid namn Hall hade söndagsaftonen stått utantör dörren till sitt hus, omkring 150 steg från prestgården, och samtalat med en sin granne. De hade sett två män komma gående på landsvägen, af hvilka den ena närmade sig dem och frågade hvar pastorn bodde, om han vore hemma, huru mycket tjenstfolk han hade o. 8. v. En half timma senare hade han åter sett samma två män, nu närmare Reigate. Hall var säker, att den anklagade var ingen af dessa. Den, som tilltalade honom, talade bruten engelska och var liten och mörk; den