L———— — stone att äterföra anklagelsen till obestämda förmodanden. Öperasängerskan hade af en odlidande landsman låtit öfvertala sig att skrifva det omnämnda brefvet. Hon kom ihåg honom som en ung man med ljusbrunt hår. Hennes mor och öfriga omgifning i huset bekräftade detta. Vid samma tid hade fru Jenny Lind-Goldschmidt haft ett likadant besök, och samma lidandeshistoria hade blifvit uppdukad för henne. Förmodligen voro båda petitionärerna en och samma person. Fru Goldschmidts kusk och tjensteflicka hade sett honom, och båda förklarade, utan att känna någon af de under ransakningen framkomna omständigheterna, att han varit blond och haft ljusbrunt hår. Deremot hade Kranz förutsatte följeslagare enligt alla vittnens utsago haft mycket mörkt eller svart krusigt hår. Det kunde således icke hafva varit denne förutsatte följeslagare som besökt fru Goldschmidt, och stilen i det omnämnda brefvet antydde, att det icke var Kranz, som bedrifvit den uppdagade tiggarindustrien. Hela denna fördelaktiga utredning bade emellertid sånär blifvit kastad öfverända af det påståendet som framställdes i ransakningen, att den anklagade sjelf vid det första polisförhöret i fängelset — då en annan fånge tjenstgjorde som tolk — medgifvit, att han med sin följeslagare besökt fru Goldschmidt Men inför juryn uppgick ett nytt ljus i saken. Till en början måste det från den allmänna åklagarens sida medgifvas, att den som tolk använde fången var en för förfalskning anklagad alldeles opålitlig person, som med; Kranz samtalat om mycket annat än hvad polistjenstemannen dikterai för honom. Den sistnämnde medgaf sig äfven hafva framställt frågan sålunda: Har ni icke med er följeslagare besökt fru Goldschmidt? Den anklagade hade härpå utan att ana något ondt svarat sja, emedan han verkligen med en bekant besökt ett fruntimmer.