Göteborgsposten – 10 september 1873, sida 5

träffat två landsmän, matroser, med hvilka han gjort sällskap. Den ene hette Adolf Mohn, den andre Wilhelm Gerstenberg; den senare var blond och stor, ungefär som den anklagade. Gerstenberg hade inga dokumenter om sin person och sökte upprepade gånger förmå Kranz att hjelpa honom dermed under förebärande, att Kranz icke behöfde sin tjenstebok i England. Kranz vägrade ihärdigt att gå in härpå. En natt i maj månad sofvo de alla tre ute på fria fältet bakom en halmstack. På morgonen fann Kransina båda följeslagare försvunna och med dem den resrensel, i hvilken han förvarade dels en drägt af samma tyg och liknande den han nu bar, dels åfven alla sina papper. Dessa senare uppräknade den anklagade, och ibland dem skulle då hafva funnits ett och annat, som icke blifvit funuet i sofrummet i Wegby prestgård. Om man kunnat antaga denna berättelse såsom sann, skulle den förklarat två omständigheter, nemligen huru Kranz tjenstebok kunnat komma i den mördades rum, utan att Kranz sjelf beträdt detsamma, och huru flera vittnen kunnat förvexla Kranz med Gerstenberg, hvilken senare bar hans kläder och hade med honom en allmän likhet. Så osannolik denna berättelse ock lät i den anklagades mun, hade den dock den egenskapen att, om man lemnade åsido de tvifvel, som Kranz sociala läge voro egnadt att framkalla, för en opartisk granskare icke te sig såsom helt och hållet otrolig. Under förhandlingarne inför juryn blef det dessutom ådagalagdt, att Kranz vid sin ankomst till Hull verkligen medfört ett knyte, som vid häktandet ej mera fanns i hans ego. Vidare utreddes att han verkligen rest med två tyska sjömän. Vittnen intygade också, att han före sitt: häktande — men dock först efter sedan mordet var begånget — talat om förlusten af sina effekter och papper. Men alla dessa bevis hade uppenbarligen intet annat värde,