Göteborgsposten – 10 september 1873, sida 1

— Ja, Margarot, det är jag, sade grefvinnan sakta. Honor såg förvirrad upp och igenkände lady Rothsmere. — Oh, barn, barn! sade mrs Williams. Jag var Margaret Cropsey, innan jag blef gift med John Williams; jag har varit eder amma, och denna dame är er egen mor. En blick i den ungerska grefvinnans af ömhet strålande ögon var nog för att öfvertyga Honor om sanningen af denna försäkran. Hon öfverlemnade sig utan att göra en enda fråga åt sin mors omfamning. Sir Hugh och lord Waldemar betraktade med tårar af deltagande detta uppträde. Grimrod skar tänderna af raseri och ryckte på sina band. — Oh, hvilken glädjefull natt! sade mrs Williams gråtande. Jag har aldrig kunnat drömma om något sådant. Jag trodde att mitt stackars lilla dibarn hade dött! Sedan jag kommit ut ur sjukhuset i Marseille, var jag ej vid mina fulla sinnen på ett helt år, och vid den tiden var hvarje spår försvunnet af min stackars lilla älskling. John Williams, en sjöman, förde mig hem från Marseille och var min vän, och jag gifte mig med honom ett par år senare; men jag har aldrig upphört att sörja min lilla miss Hilda, som jag trodde ha dött af febern på Malta. Jag kom aldrig ihåg, att jag gått ombord på ett fartyg med henne och visste aldrig, hvem som förde mig till Marseille. Men den långa sorgen är förbi — den långa glädjen förestår! (Forts.)