Göteborgsposten – 9 september 1873, sida 2

land och S:t Petersburg, då komma att utsöras, säger Dagbladot. ran Utlandet. För eja år sedan, första måndagen i september månad 1866, samlades representanterna för de arbetande klasserva i Europa till sin första kongress för att proklamera sina förväntningar at verlden och enas om åtgärder att tillämpa sina grundsatser. De skredo till verket, fulla af mod, hopp och broderskärlek, och beslutna att vinna genom enig handling sitt syfte: proletariatets fullständiga frigörande från kapitalets herravälde. Sedan dess ba den Internationala Arbetareföreningens kongresser flyttats omkring till de lämpligaste platserna, och nu i år hålles den öfriga kongressen ännu en gång i GenLve; men hvar äro dessa öfriga andar från 1866, hvilka hoppades så mycket och voro så ifriga, att arbeta af alla krafter? De äro åtminstone icke i Gånåve, der kongressen ru öppnades d. 1 d:s och sedan dess pågått, enligt korresp. derifrån erbjudande anblicken af ett i sig söndradt och derför äfven tynande samfund. Af referaten framgår, att Internationale är efter kongressen i Haag i fjor fortfarande delad i tvenne hulvudpartier, af hvilka det ena enligt kongressens beslut erkänner, fasthållande vid Carl Marx, sitt generalråd eller sin styrelse i Newyork medan det andra deremot alljemt vill ha makten i Europa. Denna söndring har verkat alldeles förlamande, och högljudda klagomål ha deröfver uttalats på kongressen. Denna är nä stan endast besökt af franska eller fransktalande representanter, så att i år inga sådana svårigheter som förr upprest sig i afseende på språket. Internationalisterna från England och Tyskland ha nästan alldeles uteblitvit, och det är mestadels den latinska racens arbetsklasser, som der ha sina ombud, och bland dessa är det endaet de spanske, som kunnat meddela om föreningens utbredning (hvilket ej heller är underligt under Spaniens nuvarande anarki), de andra måste deremot erkänna dess tillbakagåendo i deras resp. länder. I förteckningen öfver deltagarne sakna vi också nästan alla de namn hvilka vi förut varit vana att fiona i spetsen för de ytterliga socialistiska rörelser, som Internationale representerar. Kongressens ordförande är en hr Verrycken, sekreterare för föreningsrädet i Belgien, för oss i det närmaste obekant. Deremot sakna vi de bekante arbetareledarne i England, Odger och Cremer, hvilka tillsamman med Lawrence representerade engelska arbetareföreningarne år 1866. De ha också för länge sedan brutit sin förbindelse med föreningen, fastän de mer än någonsin verka för sociala och politiska reformer. Åf de engelska delegerade, som representerat den rena Internationale, såsom Carter, Dupont, Eccarius och Jung, har äfven den förste för längesedan lemnat föreningen, och de två sistoa ha skilt sig från d:r Marx. Af de sransko delegerade från första kongressen ha några, såsom Varlin, Pariserkommunens finaneminister, pliktat för sina grundsater med sina lif, andra, såsom Murat hvilken representerat do mekaniska arbetarne i Paris vid hvarje kongress ända till 1869, ha vändt ryggen åt föreningen. Efter revolutioasdagen d. 4 sept. blef Murat maire för 10:de arrondissementet i Paris och anklagades under belägringen för oriktigt tillvägagåendo i utdelningen af lisamedel. Etter den minnesvärda 18 mars vände han sig emot sina gamla kamrater. Fribourg, som ver en afstiftarne af Iuternationale, förblef efter den första kongressen blott en kort tid trogen sina gamla vänner och iöivdrvg att bli medarbetare i Emile de Girardins tidning ÅLa Libertå. Ilan har för att urskulda sitt återtåg skrifvit Internationales Historia. Perruchon, som våren 1867 var en af ledarne för den första större striken i Paris — bronsarbetarna — och en af direktörerna i Myntet under kommunen, lelver landellyktig i Belgien och afhåller sig sorgfälligt från all agitation. Caemalt, en ung ontusiastisk anhängare af Proudhon, fick alsmak för Internationale, då den antog principen om upphäfvandet al enskild jordegendom. Tolain var 1866 den franska Internationales talman och Proudhonismen förkroppsligad, men han är medlem af franska nationalförsamlingen, har uistrukäts ur foreniugen och är död för arbetarefrågan. Ia anaan fransman Albert Richard spelada an vigtig roll vid sista republikens utropane i Lyon, men har sedan sedan dess slagit um, blifvit en fredens man, aflagt besök i Chislehurst och grundat Franska Förenirgen för Vännerna af social fred, hvars högqvarter är i Turin. Af de schweiziske delegerade från 1866 miunas vi en bokbindare Dupleix, den rad kale läkaren d:e Coullery och en urmakare SchwWitz Guobel, Carl Burkly från Zzurich, en murare — ingen af dem återsiana vi i dag på kongressen. Bland tyskarno var en gammal socialist Becker, som utgaf en tidning, Vorbater, hvilken upphört att utkomma, ätven han saknas 1 —7oo4777777777777777 noomsosoio-—— . FKÅtantgZzZzn—un—nnDmrmMMM ——