Göteborgsposten – 9 september 1873, sida 1

Örtviken (Uelsingld). Ä Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 5 september. I anseende till den tryckande händelsenöden hoppas jag ni ursäktar om jag nu återkommer till det här hållna Andra a lmänna ladustridkaremötet-, om hvilket jag i mitt senaste bref blott yttrade några ord i förbigående. Jag vill icke alls fästa mig vid den om: ständigheten att mötets benämning var något oegentlig; ty att en samling ganska respektabla handtverksidkare nu kallades industriidkare, bör ingen misstycka. Att endast tre större industriidkare läto anteckna sig som deltagare i mötet, men icke uppträdde under förhandlingarne, är emellertid ett karakteristiskt faktum. Likaledes är det ett faktum, att af alla företelser vi detta möte konstaterades att den svenska handtverksindustrien befinner sig i en ganska god ställning. Mötets ordförande, tillika ordförande i Stockholms handtverksförening, fabrikören och riddaren Svanberg, är sjelf en vacker typ för välmåga och belåtenhet. Att omkring 240 handtverksidkare, deraf 50 från landsorten, kunde åsidosätta sina yrken och sin verksamhet under flera dagar, för att deltaga i behandlingen at frågor, som mera lågo inom statsekonomiens än inom yrkesväsendets område, vittnar ju äfven om industriens goda tillstånd och ändå mera, att samtlige deltagarne i afseende på sin yttre utstyrsel voro sannskyldiga vittnen för handtverksyrkenas goda bestånd. Under förhandlingarne, hvilka naturligtvis stundom sväfvade utöfver de föredragna frägornas egentliga gränser, afhördes icke den ringaste klagan öfver den friare tuil-lagstiftningens menliga verkningar på den svenska industrien; så att numera torde man ha kommit på det rena wed den srågan. Icke heller hördes någon klagan öfver brist på arbete, men väl öfver brist på arbetare. Den bristen har visserligen medfört stegrade arbetslöner, men då dessa läggas på arbetets produkter, hvilka konsumeras eller betalas i sista hand af den stora allmänheten, så var det gitvet, att man vid detta möte icke behötde bekymra sig för den — allmänheten — som obestridligen är ganska tålig och som för öfrigt icke var vid mötet representerad. Några talare hade visserligen fått för sig att det i vissa afseende var bättre under skråväsendets tid; men det som i detta var nyttigt, kan äfven nu åstadkommas, och så har man näringsfriheten på köpet. Så t. ex, då nu klagades derötver att handtverkslärlingarne, som törr under vissa år tills de lärt ut voro bundna vid mästarne, nu blifvit en slags lösdrifvare, så kan detta ganska förderfliga oskick förekommas, om de, hvilka vilja begagna lärlingar, uppgöra arbetskontrakter med lärlingarnes målsmän. Likvisst fordras, om åtgärden skall bli fullt gagnande, att den gamla goda seden återinföres, att lärlingarne beredas ett godt hemlit hos arbetsgifvaren — mästaren — och förses med kost, bostad och kläder. Ju mera dereinot det förderfliga oskicket griper omkring sig att lärlingarne erhålla veckolön med skyldighet att sjeltve förskaffa sig födan, desto mera vänjas de vid kroglitvet. Väl förtroliga med det bli de dåliga arbetare och liknöjda äfven för den undervisning som kan beredas dem i handtverksskolorna. Mötet hade egentligen blifvit utlyst för en fråga och tör ett ändamål. Meningen var uewligen att åstadkomma en kompakt och imponerande opinionsyttring till fördel för industrilotterierna, enär det år kändt att nuvarande civilministern icke har kunnat förmås tillstyrka oktroj å dylika inrättningar. Då frågan om indusirilotterierna förekom, befanns den alldeles icke med påräknadt intresse blitva omfattad. De ogillades af ganska många, äfven från moralisk synpunkt, och man betonade att det var relativt ganska få industrigrenar, som hade någon nytta af industrilotterierna. Den långvariga diskussionen slutade med en votering, som utföll så, att 68 röstade för industrilotteriernas bibehållande, hvaremot 35 röstade för deras förkastande. Denna utgång af voteringen var desto märkligare, om i betraktande tages att i den icke ens hälften af de