Göteborgsposten – 8 september 1873, sida 1

himlen derför att du blifvit min hustru. Efter att ha varit välsignad med en sådan kärlek som din kan jag stiga ner i min tidigt bäddade graf utan knot. Lorden kunde ej qväfva några suyftningar. — Åh, historien måste vara mycket lik eder unga sonhustrus, sade grefvinnan efter en kort paus. Jag blet enka vid nitton års ålder, mylord. Jag begrof min man i en graf fjerran från hans fädernesland. Min sorg, min långa vakt vid hans sjuksäng och mina försakelser — ty jag måste svälta mig sjelf för att kunna gifva honom det nödvändiga — allt verkade på mig. Jag blef sjuk och förd till ett allmänt sjukhus. I flera veckor sväfvade jag mellan lif och död. Jag blef dock slutligen flyttad till konvalescentafdelningen, och en annan patient intog min plats. Genom något förbiseende blef mitt namn, hvilket blifvit satt vid numret på min säng, ej borttaget och utbytt mot den nya patientens namn. Hon var en främling i Triest och utan vänner. Hon dog. Hennes död tillkännagafs under mitt namn, och den person, som användt min man såsom informator åt sina söner, lagade så, att hon blef begrafven vid min mans sida och under mitt namn. Det var några veckor efter det jag blifvit utskrifven från sjukhuset; svag och med en sällsam förändring i mitt utseende, fann jag mig ej igenkänd, beröfvad mitt namn och ansedd såsom död. Lorden stirrade på henne med vidöppna ögon. — Jag hade ett barn — en flicka. Jag fann, att hennes amma, troende mig vara död, afrest med barnet