Göteborgsposten – 8 september 1873, sida 1

skoro mig då, att jag skulle gifta mig med honom. Han sade, att vi blott behöfde gå till hans far och knäfalla vid hans fötter, och han skulle förlåta och välsigna 088. Min älskare hade en kusin, en elak ung man, som uppmuntrade oss att taga det oåterkalleliga steget och lofvade att utverka förlåtelse åt oss. Vi blefvo gifta. Vi gingo till min mans far, svaga, darrande och fulla af oro samt bönföllo om hans förlåtelse. Han — han dref oss bort från sitt hus! En suck, som liknade ett klagoljud, trängde fram ur lordens bröst. — Det var en kall och våt qväll. Vi gingo med krossadt hjerta. Jag höll mig fast vid min unge mans arm, fortfor grefvinnan i samma darrande ton, och sade honom, att vi skulle bereda oss ett hem någonstädes tillsammans. Men oh himmel! hela verlden tycktes vara emot oss. Vi liknade två barn i skogen. Vi foro till London, men vårt lilla penningförråd började smälta tillsammans. Vi foro till Bryssel — — Ah—h! — Men arbete fattades oss. Jag uppmanade min man till att öfvergifva mig, som var orsaken till hans olyckor. Men från dagen för vårt giftermål till det ögonblick han dog i mina armar var han trogen, ståndaktig och kärleksfull; han hade elltid ömma ord åt mig, och när han dog var det sista han yttrade: Min goda hustru, jag älskade min far, och jag älskar honom fortfarande. Hans vrede mot mig gör äfven min dödsstund bitter; men oaktadt detta, oaktadt alla sorger och försakelser, välsignar jag