Göteborgsposten – 6 september 1873, sida 5

Den ofvan omtalade poliskonstapeln hade emellertid slagit sina lofvar kring hertigen och kullan, och skyndade nu att hejda den sistnämnda. Stanna du, kulla, och behåll hvad du fått af hertigen ! Hvilken hertig? Den der?x frågade kullan misstroget och pekade mot slottet. Hertigen af Dalarne. Horre jo! Var det han! utropade kullan förvånad. Efter en stunds funderande tillade hon: Der ha vi ägget med dalmasen ! Kullan neg för konstapeln och aflägsnade sig. Efter att ha gått en stund, stannade hon och ställde sig att uppmärksamt betrakta ailfverspecien, som hon ännu höll i handen. Da får aldrig komma ifrån mig! utropade hon slutligen, stoppade slanten i barmen och fortsatte muntert sjungande sin väg. Jag har upptecknat den lilla episoden efter kullans egen berättelse, och att den kära specien kommer att följa henne till döddagar, derom är jag öfvertygad; han har redan följt benne i brudstol, och hon sitter nu en välbeställd hustru på ett litet hemman långt uppe i Mora. De enda tårar hon fällt under sitt äktenskap framkallades af sorgebudskapet om dala-hertigens död. Specien betraktas sedan dess, mer än någonsin i hennes lilla hem såsom en relik. Han har hittills ock bragt henne välsignelse och lycka. H