boken: och ingen i himmelen eller på jorden eller under jorden kunde upplåta boken och icke heller se på henne, samt till ämne: Tidens tecken i fråga om Guds tecken. Altartjensten förrättades af komministrarna Bersen och Widen, och före gudstjensten afsjöngos ps. 327 v. 3, 145 och 120 v. 8, samt efter densamma 130 v. 8. Efter slutad gudstjenst, hvilken bevistades af H. M. konungen, statsrådets medlemmar samt en stor samling andra åhörare, återvände kyrkomötets medlemmar till sin samlingssal, hvarest de helsades af hr erkebiskopen med ett så lydande tal: M. hrr. Säsom svenska kyrkans ombud äro vi bär församlade till ett vigtigt arbete, öfver hvilket Guds välsignelse i Hans hus redan blifvit nedkallad. Med återupprepande af samma välsignelse öppnar jag detta vårt första sammanträde. Ja, vare den framför allt oss rikligen beskärd, att arbetet må bära frukt och lända kyrkan till gagn! Under de tem är, som förflutit efter det sist hållna kyrkomötet, har tiden medfört sina vanliga förändringar. Många nya grafvar hafva öppnats och åter tillslutits ötver föremål, som länge varit och i minnet ännu länge skola blifva dyrbara för vårt folk. Så hvila nu konung Carl XV och drottning Lovisa i Riddarholmstemplets grifthvalf; på Upsala kyrkogård gömmes stoftet at den vördade man, som här en gång ledde våra öfverläggningar; och tillsamman med dessa bortgångne har en stor skara utbytt lifvets strider mot evighetens ro. Men Han, som låter menniskorna dö, kallar ock nya slägten att intaga de bortgångnes plats samt fortsätta bekännelsen af Hans namn och striderna för sanningens heliga sak på jorden. En sådan uppgift är äfven oss ännu förelagd. Dertill har den svenska kyrkan särskildt lagt en synnerligen ansvarsfull förpligtelse, då hon anförtrott oss att försvara sin bekännelses rätt och i öfverensstämmelse dermed vårda hennes angelägenheter. Och är icke det sköna arfvet, hvilket de som före oss varit genom århundraden bevarat, väl värdt det trognaste försvar och den sorgfälligaste omvårdnad? Meningar hafva vexlat lika visst som tider och personer, och grofva händer hafva i forna dagar lika visst som i våra åstadkommit förödelser; men Guds sanningsord är oföränderligt, och derföre har den kyrka, som är bygd på dess säkra grundval, hvarken fallit eller kunnat falla. I tacksamt medvetande häraf skola vi med lugn trimodighet fortsätta våra fäders verk och möta framtiden utan fruktan. Hvarje dylik förklaring kan måhända synas djerf i en tid, som sjuder af oro och hotar att sönderspränga alla samhällsband. Man förnekar ju dagligen allestädes i verlden hvad hittills gällv såsom kristendom, och man fordrar icke blott kyrkosamfundens upplösning i fria religiösa eller religionsfieodtliga associationer, utan man ifrågasätter äfven statens myndighet och sjelfva familjens helgd. Obestridligt är ock, att de nya lärorna redan törorsakat våldsamma skakningar, som gifva rättmätig anledning till farhågor för kommande dagar. Icke desto mindre vågar jag betvifla, att förnekelsens och upplösningens andar skola här i landet vinna rätt mycken framgång; ty vårt folks gamla tro är starkare än dagens vindkast och dess gamla vett mäktigare än förtörelsens konstgrepp. Men härmed må nu vara huru som helst, så åligger det oss att uppmärksamt gitva akt på tidens tecken, icke för att låta dem framkalla en klenmodig misströstan, utan för att af dem lära hvad som bör göras och hvad som bör förebyggas. Det behöfver nemligen knappt sägas, att fastän kyrkan är till grund och väsende oföränderlig, så är hon dock tillika ett tidens barn, som är underkastad den menskliga utvecklingens lagar. Vi måste således erkänna, att förbättringar äro både möjliga och önskvärda, att många af tidens framställda kraf hatva sin upprinnelse ur en långt renare källa, än den nyckfulla sjelfrådighetens, och att band kunna lossas, utan att derigenom det kyrkliga eller borgerliga samhället i ringaste mån blitver lidande. Mätte blott Herren förläna oss nåd att med visdomens klara öga pröfva allt och behålla hvad godt är! Det betyder då föga, om i mer än en fråga våra meningar här komma att skiljas åt. Der verkligt lif finnes kan ingen stel entormighet råda. Men fridens och den inbördes aktningens hand vilja vi säkert under alla förhållanden bevara oförkränkt. Jag tror derpå och hoppas derföre ätven för egen del, att under utöfningen af mitt ordförandekall tå påräkna edert välvilliga öfverseende med mina brister. I denna förhoppning och med förnyande af mina varmaste välönskningar till eder alla förklarar jag nu vårt kyrkomöte vara öppnadt och öfvergår till föredragningen at de ärenden, som det tillhör oss att behandla. Statsrådet Wennerberg aflemnade derefter nio K. M:ts nådiga skrifvelser, hvilka bordlades. Till sekreterare valde mötet ende sökanden, konsistorii-notarien Hallin. Biskoparna Bring och Rundgren samt frih. af Ugglas och hr Kolmodin utsågos att jemte ordföranden tillsätta mötets kansli och vaktbetjente, i sammanhang hvarmed hr P. Olsson väckte förslag om sådan ändring af arbetsordningen, att diskussionsprotokoll skulle komma att föras. Detta förslag blef bordlagdt. Erkebiskopen tillkännagaf, att de erforderliga utskotten skola tillsättas som i dag. Sedan han uttalat mötets och sin egen tacksamhet för den at biskop Rundgren hållna predikan, upplöstes sammankomsten.